Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Fokus på orden när Inger Christensens "Alfabet" flyttar in på scen

Bild: BUNTZEN OLE
aprikosträden finns, aprikosträden finns
På en balkong som vetter mot Lundavägen hängde för ett tag sedan en banderoll, prydd med inledningsraden ur Inger Christensens ”Alfabet”. Om det är någonstans aprikosträden inte finns är det där, vid den förgätna trafikkorsningen som leder mot motorvägen bort från Malmö och det halvtomma shoppingcentret som varje förbipasserande helst vill glömma. Asfalten finns, bensinmacken finns, cigarettfimparna finns.
Banderollen hänger inte längre kvar, jag saknar den. Om det är någonstans man behöver påminnas om att aprikosträden finns, åtminstone någon annanstans, är det där.
gränserna finns, gatorna, glömskan
Publiken tar plats uppe på scenen och blickar ut mot den nedsläckta salongen. Framför oss två tomma stolar. Li Brådhe och Göran Dyrssen sitter mitt ibland oss när de börjar läsa Christensens diktsamling; fokus är helt och hållet på orden och rösten. Föreställningen ”Alfabet” på Hipp kallas en ”iscensatt läsning” och rekvisitan är minsta möjliga. Så småningom flyttar skådespelarna fram och ett bildspel som försiktigt förstärker stämningen rullar igång. Späda blomknoppar slår ut i svartvitt, fjärilens vingar skälver. Dubbelexponeringar av en skir natur och ett mörkt hot.
Jag funderar över hur det kan vara att möta texten för första gången – kanske finns ingen diktsamling jag läst så många gånger som ”Alfabet”. Men snart har jag sugits in i uppläsningen och hör orden som på nytt, låter dikten skölja över mig som dyningar.
aldrig var jordklotets rundning så ljuvlig / aldrig de zinkvita nätterna så vita
Inger Christensen låter världen och språket expandera i svindlande skönhet och skräckinjagande skörhet. Man behöver inte lägga vikt vid att det är fråga om en systemdikt, som förutom den alfabetiska kronologin utgår från Fibonaccis talföljd, men man kan känna hur dikten förgrenas och utvidgas och öppnar sig mot oändligheten.
Brådhes och Dyrssens andaktsfulla uppläsning lyfter fram det psalmlika i dikten; jag tänker att det är en helig skrift för en ohelig tid, på sätt och vis en skapelseberättelse men framförallt en existensberättelse, en förgängelseberättelse. En besvärjelse som frammanar allt det som finns och ska tas ifrån oss, eller snarare allt det som vi själva föröder. I samma takt som dikten växer pågår förstörelsen.
vi garanterar // att vi utplånar / allt, tillintetgör / allt
Sedan ”Alfabet” gavs ut på danska 1981 har den översatts till svenska inte mindre än tre gånger, senast av Marie Silkeberg och Ida Linde, vars version används på Hipp. På fyra decennier har världen på många sätt bytt skepnad, och ändå är så mycket av det kalla krigstillstånd och kärnvapenhot Christensen skriver utifrån ännu igenkännligt. Det tycks inte finnas någon halveringstid på den mänskliga utplåningsdriften.
Om diktsamlingen publicerats nu hade den säkerligen etiketterats som ekopoesi och visst är det dikt med ett budskap – den gör sig bra på banderoll. Men om den fungerar som grön appell är det för att den är så mycket mer än så: samtidigt som människan bär med sig undergången är hon skapare av det språk som Christensen hanterar vackrast av alla.
tänk som ett blad på ett träd / tänker, som skugga och ljus / som lysande bark tänker
Jag cyklar hem i ljumma junikvällen. Glasmonstret Entré liknar en gyllene hägring i det försonliga sena solljuset. Luften är mättad av grönska. Blomdoften slår ut från koloniträdgårdarna, kanske växer där någonstans ändå ett aprikosträd? För en stund är det allt som spelar någon roll. Dikten finns.
nu går drömmarna tydligt runt / med drömmarna utanpå huden
Gå till toppen