Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Maja Lundes roman som tar sig an klimatproblematiken på riktigt

I Maja Lundes roman kommer katastrofen smygande, inte med blixt och dunder, precis som i den pågående i vår tid, skriver Amanda Svensson.

Den norska författaren Maja Lunde slog igenom 2015 med romanen "Binas historia" som handlar om hur världen skulle se ut om bin dog ut.Bild: Oda Berby

Maja Lunde

BOKEN. Blå. Övers Lotta Eklund. Natur & Kultur.
Låt oss tala lite om vädret. På radion berättades häromdagen att Sverige upplevt sin varmaste och torraste majmånad på närmare hundrafemtio år, detta efter en vårvinter som varit ovanligt kall och snörik. Dessa två utslag av lättare extremväder kan förstås vara en slump. Det kan också vara ett sjukdomstecken. Stryk det där: Det är med stor sannolikhet ett sjukdomstecken. Att världsklimatet blivit instabilare i takt med att den globala uppvärmningen skenat iväg blir allt svårare att blunda för. Det brukade heta att man kunde köpa allt utom vackert väder – det är förvisso sant, men det har tydligen gått utmärkt för mänskligheten att konsumera sig till ett kraftigt förändrat klimat. Var det slutar vet ingen.
En som dock eftertänksamt och förtjänstfullt spekulerar i saken är norska Maja Lunde, som fick sitt stora internationella genombrott med romanen ”Binas historia”. Denna dystopi handlade som titeln antyder om den stora bidöden – de oroväckande tecken vi ser på att mänskligheten håller på att utrota en art utan vilken vi bokstavligen kommer få svårt att överleva. ”Binas historia” var första delen i en planerad kvartett ekokritiska romaner, och nu kommer den andra delen, ”Blå”, på svenska. Här är det vattnet som står i centrum, vatten som smälter och orsakar översvämningar och stormar, ja, men framför allt vatten som inte längre finns, regn som inte kommer, torka som driver människor på flykt, orsakar storbränder och får småbarn att dö av uttorkning eller vattenförgiftning.
Precis som klimatet är en global angelägenhet har Maja Lundes romaner ett globalt perspektiv: ”Binas historia” utspelade sig i Kina, USA och England, i ”Blå” är spelplatserna Norge och Sydfrankrike. Två berättelser, den ena från vår tid, den andra från en dystopisk framtid, vävs löst samman med kärleken till vattnet som gemensam nämnare. År 2017 försöker klimataktivisten Signe sätta stopp för ett bisarrt kapitalistiskt projekt (baserat på en verklig historia, upptäcker jag med en enkel googling): I Signes hemkommun har man precis gett klartecken åt ett företag att stympa en redan krympande glaciär för att göra exklusiva isbitar som den rikaste procenten kan stoppa i drinken. Kommunalrådet som godkänt exploateringen är Signes ungdomskärlek, och längtan efter hämnd, eller kanske försoning, driver Signe ut på en resa i segelbåten Blå med lastutrymmet fullt av glaciäris.
Tjugofem år senare ger sig den unga pappan David av mot ett flyktingläger i södra Frankrike efter att en brand förstört hans hem och skiljt honom och dottern Lou från andra halvan av familjen. Det har rått torka i Sydeuropa i fem år, och vattenbristen är skriande. De som orkar försöker ta sig norrut, till ”vattenländerna” där det regnar året om, men de flesta samlas i läger där förhållandena stadigt blir allt sämre. Det enda som får David och Lou att orka kämpa på är en gammal segelbåt de hittar i en övergiven trädgård utanför lägret, en Noaks ark som vittnar om floder som en gång funnits, och kanske en dag kommer att finnas igen – bara regnet kommer.
Lunde är en god berättare, med förmåga att hitta den mänskliga nerven också i en idébaserad intrig som denna. Språkligt är romanen dessvärre något tam och karaktärslös. I berättelsen om Signe får jag känslan av att Lunde velat skapa ett slags flödande språk, som vatten över dunkel glaciäris, men de staplade bisatserna blir mest ett irritationsmoment. Signe är dessutom ingen särskilt dunkel karaktär – det är ingen av Lundes protagonister, istället blottas deras innersta känslor för läsaren i sentimentala tankeflöden som ibland gränsar till det klichéartade. Det hade inte skadat med lite mer gestaltning, lite fler glidytor, ett lite mindre tvärsäkert berättande.
Ändå läser jag ”Blå” med stor behållning, kanske för att den representerar något som saknats i samtidslitteraturen – ett försök att ta sig an klimatproblematiken på riktigt, att inte bara använda katastrofen som en spektakulär fond mot vilken man kan gräva i människans mörka sidor. Den dystopiska genren är svår, eftersom författare ofta frestas slå på stora trumman – civilisationer rasar över en natt, djungelns lag tar över, inget fungerar och människan visar sig under kostymen vara ett girigt rovdjur. Lunde undviker skickligt att skapa den distans man som läsare ofta upplever inför sådana extrema scenarier. Den framtid hon målar upp framstår som högst trolig, delvis för att den redan är här. Det finns redan flyktingläger i Sydeuropa som ser ut som det David och Lou tvingas leva i, det är bara andra flyktingar, andra krig, andra naturkatastrofer. Vatten är redan en handelsvara och en bristvara. Extremväder är redan det nya normala. I Lundes värld kommer katastrofen smygande, inte med blixt och dunder, utan en utebliven regndroppe i taget, det ena uppumpade oljefatet efter det andra. Det är en berättelse värd att ta in, för det är den definierande berättelsen om vår tid.
Gå till toppen