Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kolumnen

Moa Berglöf: "Ord spelar roll för hur vi ser på människor."

Jag trillar över den gamla sången Deportee (Plane Wreck at Los Gatos) av Woody Guthrie och kommer att tänka på filosofen Hannah Arendt, och på dagens Sverige.
Deportee handlar om efterdyningarna av en flygolycka i Kalifornien för 70 år sedan; 28 mexikanska gästarbetare i färd att deporteras dödades i kraschen. Guthrie frågar sig vilka alla dessa vänner var, som nu ligger spridda som torra löv över kullarna och som radion inte ens beskriver med namn – bara som deporterade. Ett försök att mänskliggöra de döda, och att vända sig emot det avhumaniserande språket.
En nyckel till det Woody Guthrie försöker peka på finns i Hannah Arendts bok Totalitarismens ursprung, tegelstenen som kom ut på femtiotalet (i svensk översättning först 2016). Människor som flyr förlorar inte bara hem och politisk status när de blir flyktingar, skriver Arendt, utan också vad det är att vara människa. Det finns helt enkelt inget värdefullt i det mänskliga i sig.
Världen hade varit redo att hjälpa individer som söker asyl, skriver hon, just efter andra världskrigets slut – men inte hela grupper av människor. Ju mer flyktingar sågs som en desperat massa, desto mindre sågs de som människor med rättigheter. Knappt som människor alls.
Migrant. Illegal. Papperslös. Ensamkommande. Ord spelar roll för hur vi ser på människor. Barn som flyr till Sverige utan familj har gått från att benämnas ensamkommande flyktingbarn till att bara vara ensamkommande. Med den lilla ändringenär de inte längre människor, utan just bara en desperat massa.
I linje med partiernas valstrategier har den här valrörelsen kommit att präglas av en populistisk och auktoritär dagordning som understöds av och understödjer den här retoriken. Det är staten mot människan och det är ”vi” mot ”dom” (i dagens debatt nästan uteslutande då svenskar mot invandrare). Denna växelverkan mellan en auktoritär inriktning och ett avhumaniserande språkbruk gentemot dem som inte är som ”vi” gör att inte ens rent rättsvidriga politiska förslag möts med höjda ögonbryn.
Hannah Arendt skriver att när en större tendens att se människor på flykt som illegala sammanfaller med ett växande godtycke i lagstiftningen, kommer det att bli allt svårare för ledarna att motstå frestelsen att se alla människor som illegala – där rättigheter inte längre är något grundläggande utan något du förtjänar om du gör rätt för dig. I ett land där lagen inte är lika för alla blir den istället till privilegier för vissa.
Man kan tycka att det är drastiskt att jämföra Arendts upplevelser från andra världskriget med dagens Sverige, men poängen är att inte ens i samhällen som har upplevt vad populismen och auktoritetsvurmande kan leda till har förflyttningen uppstått ur ett vakuum. Toleransen förflyttas, språket ändras, lagarna skärps. Värdet i att bara vara människa är inte längre nog. Det är dags att fundera över vilken väg Sverige egentligen vill ta, vilken väg du och jag vill ta.
Gå till toppen