Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Den skrivande mördaren

Får en dömd mördare skriva böcker? Ja, naturligtvis. Men Curtis Dawkins framgångar med "Det grå hotellet" ställer frågan på sin spets.

Bild: Jarett Haley

Curtis Dawkins

BOKEN. Det grå hotellet. Noveller. Övers Erik MacQueen. Natur & Kultur.

Trots att nästan alla Curtis Dawkins noveller utspelar sig i häktet eller fängelset är de förvånansvärt befriade från fängelseskildringarnas vanliga stereotyper. Här finns knappt något våld, inga gängbildningar, inget sex, inga rasmotsättningar, inga rastgårdar där tatuerade interner ligger och pumpar skrot och kastar menande blickar på varandra. Mest av allt finns här bara tristess, ensamhet, uppgivenhet, en långsamt kallnande mänsklighet bakom grå och fantasidödande murar. Samt en liten portion humor; mörk, avmätt galghumor, den sorten som föds ur nödvändighet.
Jag tycker mycket om Dawkins noveller. De kan tyckas lite formlösa ibland, som om de vore skrivna helt utan tanke på vad de egentligen vill berätta eller vad berättandet ska leda fram till. Som om de bara blivit till av det tvingande behovet att föra ner skrivtecken på ett papper och själva skrivandet vore fött ur en nödvändighet.
Men framförallt är de så djupt präglade av psykologisk förståelse för situationen de skildrar att de känns rakt igenom trovärdiga. När en intern i en av novellerna utvecklar en förmåga att bli osynlig, och en natt helt enkelt traskar rakt genom celldörren och försvinner, så känns det överhuvudtaget inte övernaturligt, det är bara en fullt rimlig gestaltning av det psykologiska tillståndet.
När den främmande världen utanför murarna någon gång blir synlig är det mer som en spegling av livet där innanför. I novellen "Pojken som drömde för mycket" drar orkanen Katrina in i fängelset i form av ett hårt regn på fönstret under morgongudstjänsten. Det trummar mot rutorna som signaler från en annan värld medan "en tunn gammal baptistpastor påminde oss om att vi alla var Guds barn."
I "Broder gås" flyger en gås in i taggtråden och trillar ner på fel sida muren. Där den ligger och förblöder i gräset, omringad av fångar som stirrar på den på samma sätt som de stått och stirrat när medfångar försökt klättra över i andra riktningen och landat sönderskurna av taggtråden på marken. Rätt eller fel sida av muren? Frihet eller ofrihet? Det är bara abstraktioner. För den som lever sitt liv i fängelset, liksom kan man anta för en gås, tycks det närmast omöjligt att ens tänka sig en annan verklighet än den som är.
Man kunde önska att denna gestaltningsförmåga inte var resultatet av något annat än en makalös litterär begåvning, men så är ju inte fallet. Curtis Dawkins var 37 år gammal, hade fru och tre små barn, när han på Halloween 2004 bröt sig in i en villa i Kalamazoo i Michigan. Han var hög på crack, full på vodka, beväpnad med ett skjutvapen samt, högtiden till ära, utklädd till irländsk pyssling, en så kallad leprechaun. Han mördade en man och hann kidnappa en annan innan polisen lyckades gripa honom. Han dömdes till livstids fängelse utan möjlighet till frigivning och avtjänar sitt straff i Michigan.
Det är där, i fängelset, som han skrivit boken, och det är naturligtvis där hans berättelser fått den psykologiska trovärdighet som gör dem så speciella.
Men det där är ju också lite komplicerat. För vad gör det med vår läsning av boken? Å ena sidan skänker det naturligtvis autenticitet åt skildringen, å andra sidan finns hela tiden också, som ett dovt brummande under läsrösten, tanken på det brott Dawkins utfört. Själva synden, den som i boken aldrig uttalas. Den skuld han, skulle man kunna hävda, gömmer bakom fiktionen.
Får mördare skriva böcker? Ja, såklart. Får mördare ge ut böcker? Ja, varför inte? Ska mördare ges förmånen att få sina böcker lästa och bedömda utan hänsyn till vad de tidigare gjort? Jo, det är väl rimligt. Ska mördare kunna tjäna pengar på sitt skrivande, få priser, bli beundrade, bli förlåtna? I princip ja, men...
Ja, det finns ett "men" som ligger där och skaver någonstans, även för den som tror på att människor måste ges en andra chans.
Curtis Dawkins fick 150 000 dollar i förskott från förlaget och han kommer med tanke på vilken framgång boken blivit säkert tjäna mer än så. Det sticker i ögonen på en del. I oktober förra året lämnade staten Michigan in en stämning och krävde att 90 procent av alla Dawkins intäkter för boken tillfaller staten. Det är inte mer än rimligt, menade man, att fången själv betalar för sin vistelse i fängelset. Mordoffrets anhöriga å sin sida anser att pengarna bör gå till dem.
Curtis Dawkins själv beskriver inte sitt skrivande i mätbara termer utan som en livbåt, det enda som håller honom ovanför ytan, och han skriver i sitt efterord till boken, som för att intyga oss om att han är medveten om att ingen författarframgång i världen kan lösa honom från hans skuld: "Varenda cent som jag kan tänkas vara lyckligt lottad nog att tjäna på mitt skrivande går till en utbildningsfond åt mina barn."
Det är väl gott så. Jag tycker att Curtis Dawkins barn kan få behålla pengarna.
Gå till toppen