Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Högern framåt, här som där.

Populismen griper kring sig. Konservatismen stärks. I Sverige – och resten av Europa. Mitt i står flyktingfrågan. En liberal utmaning.

Flyktingarna slutar inte komma för att EU inte kan enas.Bild: Elin Swedenmark / TT
När EU-ledarna samlas till toppmöte inför midsommar ligger flyktingfrågan på bordet. Igen. Det skulle ha varit slutförhandlingarna om en gemensam asylpolitik, men Visegradländerna – de forna östeuropeiska diktaturerna – sätter sig på tvären. Igen.
I veckan försökte EU-ministrarna komma överens, efter nästan tre år av träta. De misslyckades.
Mot varandra står Visegradländerna, som säger nej till att ta emot asylsökande via EU, och de som i praktiken får flyktingarna till sina stränder: Grekland, Italien, Cypern, Malta och Spanien. Parlamentet föreslår att det ska finnas en automatisk mekanism för fördelning av asylsökande och att alla EU-länder måste vara med. De som vägrar kan få betala sig ur detta – men det ska svida. De motspänstiga ska inte bara få plocka russinen ur kakan.
Flyktingfrågan delar EU – och skärper ideologiska motsättningar i medlemsländerna.
Men hur blev det så här? Så där som när Polens utrikesminister Witold Waszczykowski fångar misstron mot EU:s typ av liberalism, ”en värld bestående av cyklister och vegetarianer, som bara använder förnybar energi och som bekämpar alla tecken på religion”.
Den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev ger en viktig analys i sin uppmärksammade bok Efter Europa, där han jämför attitydklyftan mellan Västeuropa och Östeuropa i mångfalds- och migrationsfrågor med klyftan mellan kosmopolitiska huvudstäder och landsbygden.
Två världar som betraktar varandra med djup misstro.
I det forna Öst finns en historisk misstänksamhet mot allt som andas kosmopolitism, konstaterar han, rotad i en motvilja mot den internationalism som var obligatorisk under kommunisttiden. Och flyktingkrisen stärker den nationella solidariteten, ”Europaprojektet som uttryck för liberal universalism”.
En liberal grundtanke är att alla ska ges samma chans. Med meritokrati ska sedan den bäst lämpade ha uppdraget. De som kan och vet och satsar får också jobb med inflytande.
Fast Krastev pekar på att den meritokratiska eliten är en ”legoelit”, ungefär som köpta fotbollsstjärnor. De erbjuder sin talang, men inte sitt hjärta.
I David Goodharts nu så aktuella kategorisering i The Road to Somewhere mellan någonstansare och varsomhelstare är denna elit definitivt anywheres, de flyttar dit där de kan förverkliga sina drömmar. Medan somewheres är fästa till sin ort och sin vardag. Som verklighetens folk.
Mobiliteten blir meritokratiska ledares svaghet, menar Krastev: folk litar inte på ledare för att de är kompetenta, utan för att de är redo att stanna kvar och hugga i istället för att ”rusa till närmsta nödutgång i en krissituation”.
De nya eliterna är praktiskt taget oberoende av sina egna länder. De kan skaffa jobb, vård och skola till sina barn på annat håll. De kan dra. De har kontakter. Medan det i Europas nya populism är en obetingad lojalitet till den egna gruppen – etnisk, social eller religiös – som räknas.
”Vad populisterna lovar är kort sagt inte kompetens utan förtrolighet … att återknyta bandet mellan eliterna och folket", skriver Krastev.
Den gamla eliten, etablerade partier, medier, beslutsfattare och experter blir "fienden". Och som brexitomröstningen, presidentvalet i USA och en rad europeiska val visat så ser populisterna inte allmänna val som ett tillfälle att välja mellan olika politiska alternativ, konstaterar Krastev. Utan som "en revolt mot vissa privilegierade minoriteter": eliterna och migranterna.
"Bryssel".
De som är bäst skickade ska göra jobbet. Det låter klokt. Som Per Svensson provocerade i DN (21/5):
”Populismen galopperar fram över Europa. Är det hämnden för att vi plugghästar toppridit resten av samhället?”
Krastevs svar är ja.
För en liberal blir det fel. Somewheres utgår från det statiska, att alla från födseln har sin fixerade och bestämda plats – medan anywheres bygger på att alla har rätt att söka sig en ny plats i världen.
Populisterna suger sin näring från folk som tycker att de har förlorat kontrollen över sitt liv – och skyller på eliten och invandrarna. Det gäller förstås inte bara Visegradländerna, inte bara Ungerns Viktor Orbán. Protesten mot eliterna växer på flera håll.
Populismen. Eller konservatismen?
I sin nya debattbok Bakslaget – radikalt etablissemang konservativa medborgare (Timbro) hävdar högerdebattören Markus Uvell att konservatismen nu stärks och förklarar det med att den politiska och mediala agendan under en lång tid varit betydligt mer radikal än medborgarna. Att samhällsdebatten ”förlorat kontakten med majoriteten av svenska folket och att denna process är en avgörande orsak till de bakslag som på senare tid drabbat den radikala agendan”.
Opinionsmätningarna stöder hans tes: de som kallar sig socialkonservativa, liberalkonservativa eller värdekonservativa har medvind. KD och M är nästan lika stora som S. Ett stort skifte – och snabbt.
Om "bakslaget", att konservatismen åter stärks, handlar om en reaktion mot radikal politik, som Uvell hävdar, så blir gränsen till populisterna och deras protest mot ”eliten” knappast knivskarp.
Då riskerar konservatismen att legitimera populisterna. Och allt möjligt att fösas ihop till ”höger” – som liberaler och SD i samma fålla.
För liberaler gäller det att stå upp för sina värderingar och hålla ut. Ta folks svåra frågor på allvar, men inte populisternas enkla svar.

Det här en opinionstext från ledarredaktionen. Tidningens politiska hållning är oberoende liberal.

Gå till toppen