Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Vem har rätt att bestämma vem som ska få leva och inte leva?

Det är etiskt och moraliskt fel att välja bort ett barn av den enda anledningen att de har Downs syndrom. Det skriver Emma Persson.Bild: Jessica Gow / TT
Idag är det många människor som väljer bort barn med funktionsnedsättning, speciellt barn med Downs syndrom. Med hjälp av fosterdiagnostik blir det möjligt att se Downs syndrom i ett tidigt skede av graviditeten. Tanken är att föräldrarna ska kunna förbereda sig innan barnet föds, men många väljer istället att inte fullfölja graviditeten.
Alla föräldrar har såklart ett eget val och de ska göra det som känns rätt för dem, men det måste finnas en etisk aspekt. Det är etiskt och moraliskt fel att välja bort ett barn av den enda anledningen att de har Downs syndrom. Alla är lika mycket värda. Vem har egentligen rätt att bestämma vem som ska få leva och inte leva?
Detta ämne berör mig mycket eftersom jag har en vän som har Downs syndrom. Mina erfarenheter säger att vi lär oss mycket av personer med Downs syndrom. Det har iallafall jag gjort och jag är övertygad om att alla som känner någon med Downs syndrom också har gjort det. Jag har lärt mig vad som faktiskt är viktigt på riktigt. Att det inte är farligt att vara annorlunda och att allt inte måste vara perfekt. Det utmanar en också att se saker på ett annat sätt och se möjligheter istället för begränsningar.
Statistik visar att det inom en snar framtid troligtvis inte kommer födas någon med Downs syndrom på grund av att man väljer att inte behålla barnen. Detta skrämmer mig. Det är inte bara människors värderingar som skrämmer mig, utan också vad som kommer bli nästa egenskap som inte ska få finnas i vårt samhälle. Var går egentligen gränsen? Kommer så småningom alla rödhåriga, blonda eller mörkhåriga sorteras bort.
Man kan välja att ta bort alla människor med Downs syndrom, men det kommer fortfarande finnas människor med andra funktionsnedsättningar. Om Downs syndrom inte fanns skulle acceptansen och toleransen för olikheter minska. Personer med funktionsnedsättning och alla andra personer som skiljer sig från mängden skulle bli mer utsatta och skulle inte bli accepterade. För det är det som händer när vi aktivt väljer bort någon med Downs syndrom, då visar vi att det inte är okej att skilja sig från mängden. Vi måste tänka efter hur vi vill att vårt samhälle ska se ut. Vill vi ha ett samhälle som exkluderar och tar bort mångfald?
Många skulle nog säga att anledningen till att man inte vill ha barn med Downs syndrom är att det är för barnets eget bästa. För att barnet inte ska behöva känna sig ovälkommet i världen och behöva må dåligt eftersom det är annorlunda. Många tänker att man helt enkelt gör dem en tjänst genom att inte låta dem finnas till från första början eftersom det liv som väntar dem inte är värt att leva.
Downs syndrom är inget hinder för ett bra liv. Min vän har en familj som älskar henne, hon går i skolan, har fritidsaktiviteter och umgås med kompisar. Hon lever ett helt vanligt liv, precis som vem som helst. Personer med Downs syndrom har ett lika bra liv som personer utan Downs syndrom har och allas liv är värda att levas.
Emma Persson
Genarp
Gå till toppen