De bästa bilderna är ofta de som får en att tvivla på vad man ser. De som skärper blicken, tvingar en att undra hur de egentligen är gjorda, vad som är verkligt.

Med andra ord, vad som är bild.

Som här, i ett fotografi av Thomas H Johnsson: en häst parkerad vid en ödslig garagelänga någonstans, som i en dröm. De tjocka vita väjningspilarna i bildens nederkant förstärker intrycket av hallucination; ögonblicket verkar liksom fastlåst, hopklämt av kamerans slutare. Eller här, en annan bild där objektivet smyger sig runt ett villahörn och ser en bil som svävar över stenplattornas rutmönster. Magi eller domkraft, vad är skillnaden? Spelar det någon roll?

Motiven i Johnssons "Swedish Blue I" balanserar mellan det övernaturliga och det alldagliga. Eller ”balanserar” är kanske fel ord – snarare kan det beskrivas som ett slags mental dubbelexponering. Bilderna är tagna i mellanformat, med en lätt ljusskadad färgfilm som ger en säreget kontrastlös effekt. De skarpa skuggorna och nästan ödesmättat molnfria himlarna vittnar om ett flödande solljus; ändå framträder dessa avfolkade småstadsgator och nyklippta gräsmattor i spöklik halvdager, som vid en solförmörkelse. Färgerna reduceras till matta toner, bara här och var med klarare, liksom handkolorerade partier som biter igenom det gråbruna skumrasket.

På Höörs konsthall, där en liten del av serien nu visas, är väggarna vita, liksom ramarnas passepartouter. Jag märker att jag får stå och kisa in i bilderna, skärma av, vänja ögonen vid dunklet. Som om den verklighet de avbildar befann sig någonstans på andra sidan om en vägg, en tunn och alltför ljus kuliss med bara minimala kikhål in mot skuggvärlden på baksidan.

Som gestaltning av projektets ambitioner är det träffande. "Swedish Blue I" är första delen i en planerad trilogi av utställningar och fotoböcker med motiv från ett Sverige som sällan får synas. I ett par år har Thomas H Johnsson rest runt med sin Hasselblad och fotograferat landsortsstädernas ödsliga huvudgator och nedlagda verkstäder, villakvarterens tegelgavlar och tomma uppfarter. Sverige alltså som det ser ut bortom storstadsområdenas shoppingarkader och problemförorter, bortom livsstilsturism och tillväxtpolitik. Ett Sverige utan åthävor och illusioner.

Det är ett riskprojekt, utan tvivel. Redan titeln väcker associationer till en hel kanon av fotografiskt vemod. Runt varje sorgset gathörn lurar frestelsen till ett slags omvänd romantisering av det skavda, stillösa och förbisedda, en civilisationskritisk idé om ett liv som är på något vis verkligare, mer autentiskt. Står man som Johnsson med i vart fall ena benet i en nysaklig tradition är den här sortens miljöer perfekta modeller för drömmar om ett tingens naturtillstånd där villarabattens tujabuskage och husfasadens värmeväxlare äntligen kan slappna av och vara sig själva. Där faktiskt inte ens en säsongsparkerad husvagn eller en övergiven gungställning behöver krysta ur sig någon förbannad symbolik.

Thomas H Johnsson är nu knappast vare sig socialrealist eller förfallsromantiker. Samtidigt kommer man inte ifrån att dessa folktomma bakgator och fönsterlösa fasader utstrålar en övergivenhet som är svår att bara ta för vad den är. Det är som om de överraskats från en oväntad vinkel, fångats i de obevakade ögonblick när de tror att ingen människa lägger märke till dem. I ett annat ljus, det vill säga med vanlig svartvit film skulle nog sakligheten ha fått hela projektet att smaka pastisch.

Men just tack vare Johnssons originella teknik får bilderna en sällsynt atmosfärisk bandbredd. Effekterna både dämpas och förhöjs på samma gång – ödsligheten som i ena stunden leder tankarna till någon postapokalyptisk evakuering skapar i nästa sekund en känsla av händelselös tristess. De motstridiga stämningslägena glider i och ur varandra som genomskinliga luftlager, den experimentella processen tycks ha öppnat objektivet mot en tidlös, obestämd verklighet. Är det nutid eller sjuttiotal? Är det natt eller dag? Är det verkligen Sverige?

Nej, kanske inte? Tvetydigheten aktiverar en latent politisk laddning, aldrig artikulerad men ändå närvarande i projektets själva utgångspunkt, den visuella kartläggningen av ett land som blivit över, där snabbtågen rusar förbi de ödsliga perrongerna med samma fart som lokalbevakningen krymper och dagligvaruhandelns kassaflöden rinner bort. Ett land som utvecklingen tycks ha tappat på symboliska värden och där det väsentliga därför måste ske i det omedelbart synliga. Kajan, som sätter sig på taknocken. Skuggan från grannhusets staket som faller över gårdsplanen. Zebran på rullgardinen, som kikar ut genom fönsterspröjsens gallersilhuett.