Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Dockor som står upp för dikten

Knäppt, krävande och oförutsägbart. Åsa Maria Krafts poetiska precision gör "Robotsand" till ett säreget diktverk, skriver Jonas Gren.

Åsa Maria Kraft.Bild: Nille Leander

Åsa Maria Kraft

BOKEN. Robotsand. Albert Bonniers Förlag.
Rent principiellt tycker jag om när diktare bjuder på efterord, ordförklaringar eller noter som sätter den publicerade poesin i ett sammanhang, utan vilket läsaren i onödigt hög grad riskerar att famla i blindo.
Det kan fungera som en generös gest.
Men förklaringar krockar ibland med själva dikten. Redovisar för mycket, framstår som byggnadsställningar: idématerial och research som varit viktiga för författaren, men som försvagar läsupplevelsen.
I Åsa Maria Krafts nya diktbok ”Robotsand” hamnar läsningen i ett mellanland. Å ena sidan stör de flertaliga och långa förtexterna, å andra sidan är jag glad över dem. Frågan uppstår om ordförklaringarna ens är bihang eller kanske snarare del av själva gestaltningen, med en metod som liknar den hos poeter som Gunnar D Hansson.
Robotsands fyra avsnitt föregås av information om vitt skilda fenomen, så som 400-talets tidigkristna, gnostiska texter, legenden om den mexikanska eremiten Julián Santana Barrera, berättelser om paddeldockor från egyptiska antika gravar, barnaga, forntida flöjter och det ortopediska instrumentet för höftledsluxuation hos spädbarn, kallat Von Rosens skena.
Ni hör, sammantaget är det ganska vrickat.
Och knäppheten, i kombination med Krafts rytmiska känslighet och poetiska precision, gör det hela intressant. Det är en krävande, oroande och mycket oförutsägbar diktform.
Att själva poesin ibland lider av sitt detaljrika begreppsinnehåll är uppenbart. Jag kommer på mig själv att bläddra fram och tillbaka mellan dikt och not på ett sätt som splittrar läsningen. Som helhet är det inte helt lyckat, dikterna vilar alltför tungt på sitt bakgrundsmaterial. Det är lätt att glida ut ur texten, känna sig utestängd av alla referenser.
Bokens starkaste del är den sista, där diktjaget träder fram och de lösa trådarna från tidigare delar till viss del knyts ihop. Jag läser avslutningen mot stämningen i en turbulent omvärld, fylld av våld mot djur och jord, mot Den andre, mot sanningen, mot historisk kunskap.
Bokens med berättarröst försedda dockor kan läsas som en form av upprättelse. Dockan tar plats i dikten, står upp för någonting värdigt hos människorna, för flickigheten, för poesin. När hände det senast?
Krafts begåvning som poet består i förmågan att kombinera det knasiga och det poetiskt pregnanta. Ivrigt tuggar jag i mig fraser som lyser genom en ordrik textmassa. ”Så mycket språket rör sig / i huvudet när munnen är stängd.” ”Denna kortsiktighet hos den / som aldrig känner generationerna i sitt system / som annat än sin farliga skugga.”
Med sitt sätt att skriva om livet, döden, tomheten och våldet med hjälp av dockor, kallade gnosticor, har Åsa Maria Kraft skapat ett mycket säreget diktverk.
Gå till toppen