Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Håkan Engström: Får man heta vad som helst?

Är världen är stor nog för två Ozzy?

Den riktige Ozzy: Osman ”Ozzy” Maxamed.Bild: Hussein El-alawi
På tidningen Gaffas omslag läser jag rubriken "Ozzy: Jag övergav de genvägar som kriminella har" och förbluffas över att Ozzy, av alla människor, visar sig ångerfull i offentligheten. Efter alla dessa år.
Ja, ni vet. Ni vet att det där handlar om Malmörapparen Ozzy. Det vet jag också. Men jag kollar ändå upp den unge Ozzy Osbournes brottsregister, prydligt redovisat på Wikipedia. Han försökte stjäla en tv (men tappade den i flykten). Och han snattade kläder för att sälja dem på puben (men upptäckte att det var barnstorlekar på allt han ryckt åt sig).
Han satt inne i sex veckor. Det var inte så mycket till genväg.
Den riktige Ozzy, också: John "Ozzy" Osbourne.Bild: Erik Nylander/TT
Däremot kan det vara en genväg att ta någon annans namn. Elvis? När jag var tio hade jag en knappnål på jackan där det stod "Stiff Records say: Elvis is king". Inte fattade jag att Stiff Records var Elvis Costellos skivbolag, att budskapet var blasfemiskt och att jag förts bakom ljuset.
Men vissa genvägar blockeras. Några år senare, när Manchesterbandet The Charlatans höll på att bli heta, frågade jag efter albumet i en av Malmös bättre skivbutiker och möttes av ett skratt. Inte fattade jag att det på 60-talet, när innehavaren var ung, fanns ett amerikanskt band som hette likadant men vars plattor var iskalla. Manchesterbandet kom att heta Charlatans UK på andra sidan Atlanten, ungefär som Suede tvingades till namnet London Suede. Roligast ändå är hur Jack Whites band The Raconteurs tvingades byta namn till The Saboteurs - fast bara i Australien.
Gå till toppen