Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Folk tittade öppet på mamma i akutens korridor – döden är ofta inte vacker

Elisabeth Bys mamma tog sitt sista andetag i en korridor full med folk på akuten i Helsingborg.Bild: Sven-Erik Svensson
Tisdagen den 6 mars var jag och hälsade på mamma tillsammans med min dotter, på vårdboendet där hon bott sedan fyra år. Vi fikade, pratade och allt var som vanligt. På torsdagen ringer sköterskan och säger att mamma fått bältros, men att hon mår bra och inte har några smärtor, även under fredagen och lördagen var allt okej med henne.
På söndagen ringer sköterskan som hade helgjour och säger att mamma blivit sämre och skickats till akuten i Helsingborg. Jag och min dotter åkte dit för att vara vid mammas sida. Korridorerna var fulla med mer eller mindre sjuka patienter. En del åt medhavd mat, andra fikade.
Det var plågsamt att se mamma/mormor ligga helt öppet i en rad med tre andra patienter, med bara ett litet draperi mellan. Hennes tillstånd var katastrofalt, hon var inte pratbar, ångesten och smärtan syntes i ögonen. Hon hade en t-tröja och blöja på sig, ett tunt lakan över benen – händer och fötter var iskalla. Hon halvskrek och rosslade när vi försökte prata med henne, händerna var helt förvridna och hon ryckte i hela kroppen när vi klappade på henne.
Min dotter satte sig ner på golvet och grät vid synen.
Vi frågade en undersköterska om någon läkare hade undersökt henne, men det hade inte gjorts än. Vi fick tag i en läkare, som höll med om att mamma inte skulle klara detta, men han visste inte om det skulle ta timmar eller dagar. Han ansåg då att det bästa vore att mamma hämtades och kördes tillbaka till vårdboendet, då det inte fanns något ledigt rum till henne på lasarettet. Min dotter fick inte stanna kvar hos sin mormor på grund av att endast en anhörig får stanna per patient.
Vi lägger ingen skuld på akutens personal, de stressade och jobbade så fort de kunde. Mamma fick morfin och lugnande regelbundet efter att vi pratat med läkaren. Frågan är om hon överhuvudtaget hunnit bli undersökt om vi inte varit där?
Jag baddade henne i munnen och läpparna med vatten, pratade med henne, samtidigt som jag höll löst över hennes andra öra, för att hon skulle slippa höra andra patienter och anhöriga som var ganska högljudda. Bad att få ett täcke och stoppade om henne. Fick reda på att sjuktransport var beställd till klockan 14.10. Mamma var inte i ett tillstånd att klara en sittande sjuktransport, så hur skulle detta gå till?
Jag önskade där och då att hon hade fått ligga på toaletten eller i vilken skrubb som helst, bara inte i detta öppna kaos. Folk promenerade fram och tillbaka och tittade öppet på mamma – döden är ofta inte vacker.
14.10 kom sjuktransporten och diskuterade med en sköterska hur de skulle få upp mamma i den transportabla stolen. Mamma kunde inte lyfta huvudet, hon var blå om läpparna och andningen svag. Mamma kunde ju inte flyttas – hon höll på att dö. Jag tittade på sköterskan som tittade på mamma, hon tog hennes puls. Mamma drog sitt sista andetag. Samtidigt halvskrek patienten som låg bredvid att han var hungrig.
Hade situationen inte varit som den var, hade jag nog frågat om han trodde han var på ett hotell med rumsservice.
Sköterskan tröstade och sa att hon inte hade haft hjärta att skicka iväg mamma i det tillståndet. Jag fick vänta i ett anhörigrum, medan de gjorde i ordning mamma. Läkaren kom och pratade med mig och även sköterskor som var väldigt gulliga. Min dotter och äldsta barnbarnet kom och tog farväl av mormor/gamlamormor. Mamma hade levt ett långt liv och inte haft några direkta fysiska besvär, så att livet tar slut är ju livets gång. Men ett lugnt och värdigt slut har alla rätt till.
Än en gång. Tack till personalen för att ni orkar vara så vänliga och trevliga i den arbetsmiljön!

Elisabeth By

Helsingborg
Läs mer: Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Gå till toppen