Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

En tjusig barockpastisch

I Durs Grünbeins versepos är Descartes tänkande öppet, nästan ödmjukt, skriver Kristofer Folkhammar och ser starkt visuellt drag i dikterna.

Durs Grünbein.Bild: Cato Lein

Durs Grünbein

BOKEN. Om snön – eller Descartes i Tyskland. Övers Ulrika Wallenström. Ersatz.
I Sara Stridsbergs pjäs om drottning Kristina, ”Dissekering av ett snöfall”, från 2012, får upplysningsfilosofen René Descartes representera det han brukar associeras med: metodisk rationalitet. Och en strävan att utesluta alla tvivel, en tro på att kunna kartlägga allt, i en sakligt optimistisk anda. ”Allt är möjligt”, låter Stridsberg Filosofen säga till Konungaflickan, medan snön faller utanför fönstret. ”Ni måste dissekera varje idé och varje snöfall och plocka sönder det i tanken, skära sönder det som den döda kroppen på båren framför er.”
Drottning Kristina, en avvikare, får inte plats i Filosofens bygge. Han säger till Konungaflickan: ”Ni existerar eller så existerar ni inte. Är ni en anomali så finns ni inte.”
Den sortens våldsamheter syns inte till i ”Om snön”. I den tyska poeten Durs Grünbeins tappning får snön runt Descartes istället stå för just det oöverblickbart vackra och pluralistiska som en sträng, vetenskaplig metod aldrig kan få fatt i. Det är 1630-tal, och ett tag kvar tills Descartes ska dö hos Kristina i Stockholm. Trettioåriga kriget rasar i Centraleuropa. Descartes är i Tyskland och vintervädret håller honom kvar i ett varmt rum där han har god tid att ägna sig åt sina tankar. Filosofens tankeförmåga spritter, söker.
”Om snön” är en fantasi i diktform om hur ett av upplysningsfilosofins centrala verk, ”Avhandling om metoden att rätt vägleda sitt förstånd och söka sanningen i vetenskaperna”, kan ha tillkommit. Och det är en lekfull, glupskt skönhetstörstande födelse. Nyfiken och storögd. Fjärran sträng upplysningslogik. I Grünbeins versepos är Descartes tänkande öppet, nästan ödmjukt.
Grünbein är född 1962, och räknas som en av de stora, tyska samtidspoeterna. Bland svenska översättningar har förmodligen urvalsvolymen ”Biologisk vals” (Norstedts) gjort djupast avtryck. Också den i snygg översättning av Ulrika Wallenström. I denna tidiga Grünbeindiktning låg fokus på ett samtida Tyskland efter murens fall. Lakonisk och illusionslös silades dikten genom en svulstig poetisk blick, präglad av naturvetenskaplig skärpa och terminologi. Drastisk och vardaglig. Äcklig och lite ledsen.
Det poetiska universumet i ”Om snön”, som kom ut på tyska 2003, är ganska annorlunda mot det som framträdde i ”Biologisk vals”. Men redan i den tidiga diktningen skymtade antydningar om vad som komma skulle: En del dikter bar drag av bunden vers. Och en av de mest minnesvärda och märkligaste dikterna i urvalet hette ”Den cartesiska hunden”.
”Om snön” består huvudsakligen av 42 berättande dikter, vardera två-tre sidor långa, där Grünbein låter alexandriner, med undantagsrader, gestalta hur Monsieur Descartes och hans betjänt Gillot resonerar och diskuterar. Naturen, kriget, kärleken. Gud är ytterst. Innerst är kroppens dolda körtlar.
Allteftersom boken löper framstår också Gillot mer som en del av Descartes än en egen karaktär. En mer utåtriktad sida av den store filosofen, som emellanåt lämnade studierna. Som blev förälskad och fick ett barn.
Det är en bitvis studentikos bok. Fryntligt pompös och godmodig. Håhå, Descartes säger piss och potta. Så präktigt ivrig att packa in 1600-talsomständigheter i texten.
Men det finns ett mycket starkt visuellt drag i dikterna – seendet är också något som tematiseras – som i slutänden gör den här barockpastischen tjusig och imponerande. Snökristalliskt brokigt av versens tvingande form pressas bilderna fram.
Jag viker mig för de rationalitetens sinnliga aspekter som Grünbein fiskar upp hos Descartes. Det drömska i dissekeringen av detaljen. Det lekfulla i att zooma in och plocka sönder.
Som när rationalitetens fader får dikta om gråten:
Ett ädelt drag – och en reflex. Se, en kanal
Går från tårkörtlarna och till bindhinnesäcken.
Där samlas så sekretet, som är salt. Vi blinkar,
Och under ögonlocket sugs det upp, iväg –
Ett dammbrott, in i tårsäcken och bryter fram:
Och strax blir världen suddig inför våra ögon.
Gå till toppen