Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Lika vagt som historiskt. Men mycket bättre än hot.

Kim Jong-Un och Donald Trump på tisdagen.Bild: Susan Walsh
Relationen mellan USA och Nordkorea har präglats av tvära kast under det senaste halvåret. Vapenskrammel och vänliga gester, förolämpningar och förhoppningar. In i det sista var det därför oklart om toppmötet skulle bli av mellan den amerikanske presidenten Donald Trump och den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-Un. Men till sist stod de faktiskt där tillsammans, skakade hand och undertecknade en överenskommelse.
Så skrevs historia. Aldrig förr har en sittande amerikansk president träffat en nordkoreansk ledare. Paralleller drogs till Trumps företrädares viktiga sammankomster. Som Richard Nixons oväntade besök i Kina 1972 och Ronald Reagans möte med den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov i Reykjavik 1986. Men det är långt för tidigt tillknyta samtalen mellan Trump och Kim någon motsvarande dignitet. Frågorna om fortsättningen är väsentligt fler än svaren.
Visst låter det lovande med dokumentets formuleringar om total kärnvapennedrustning på Koreahalvön i utbyte mot säkerhetsgarantier från USA. Men vad innebär det egentligen omsatt i praktiken?
Först och främst är det ett mycket kortfattat och allmängiltigt dokument som de båda ledarna har skrivit under. Därtill är det osäkert om den nordkoreanska regimen är ärlig med avsikten att skrota sin arsenal. Under Bill Clintons, George W Bushs och Barack Obamas perioder vid makten hölls inte avtalen mellan Washington och Pyongyang.
"USA har blivit lurat förut, det finns inga tvivel om det", konstaterade den amerikanske utrikesministern Mike Pompeo inför mötet.
Det hindrade inte Trump från att förklara på tisdagen att de nordkoreanska kärnvapnen nu kommer att skrotas "väldigt, väldigt snabbt" och övervakas av folk på plats i Nordkorea. Han sade sig ha knutit ett särskilt band till Kim och öppnade för att stoppa de amerikanska militärövningarna i regionen. USA kan spara mycket pengar på det, menade han. På sikt kan han rent av tänka sig att ta hem de tiotusentals amerikanska soldater som finns i Sydkorea.
Men den avgörande frågan i det sammanhanget är naturligtvis inte pengar – den handlar om maktbalans. Flera länder i regionen förlitar sig på USA för sin territoriella säkerhet och Kina har välkända geopolitiska anspråk i området. Så vad innebär Trumps ord om säkerhetsgarantier och hur välavvägd är ambitionen att rusta ned?
Den amerikanske presidenten är inte precis känd för någon fingertoppskänsla i storpolitiken. Risken är därför att han fortsätter den känsliga processen med för yviga tag.
Japan och Sydkorea var försiktigt positiva i sina kommentarer till överenskommelsen. Kina gav den också sitt stöd och öppnade för att lätta på de hårda sanktionerna mot Nordkorea. Så långt är Trump, glädjande nog, ännu inte beredd att gå.
"Sanktionerna blir kvar men jag ser fram emot att ta bort dem", förklarade han på en presskonferens.
Det måste krävas mycket mer än en vag avsiktsförklaring för att börja lätta på trycket mot Pyongyang. Även om nedrustningen faktiskt tar fart är det en lång process som omvärlden måste övervaka noga. Dessutom handlar påtryckningarna mot Nordkorea om väsentligt mer än kärnvapenprogrammet. Regimen gör sig alltjämt skyldig till grova brott mot mänskliga rättigheter. Den frågan får inte glömmas bort i en process som syftar till normalisering av relationerna till Pyongyang.
Men trots alla svårigheter och osäkerheter står en sak fullkomligt klar: det är mycket bättre att två länders ledare träffas och samtalar än att de hotar varandra med kärnvapen.
Mötet var historiskt. I bästa fall var det också början på något historiskt.
Gå till toppen