Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Philip Pullman gör det igen

Förväntningarna har varit höga på Philip Pullmans nya trilogi. Med vissa undantag lyckas "Lyras färd" leva upp till dem, tycker Elin Nilsson.

Philip Pullman

BOKEN. Lyras färd – Boken om stoft. Övers Helena Ridelberg. Natur & Kultur.
Philip Pullmans hyllade trilogi "Den mörka materian" har sedan första boken utkom 1995 fått klassikerstatus och har placerat den religionskritiske Pullman i en kanon som inte direkt svämmar över av meningsfränder. Lewis Carroll, Tolkien och inte minst C S Lewis, vars Narniaböcker Pullman kallat religiös propaganda, är några av dessa. I Pullmans bekanta men alternativa fantasyuniversum har de kyrkliga institutionerna (”Ministeriet”) den reella makten och tolererar inga oliktänkande. Det är ingen smickrande bild av kyrkan som målas upp.
Pullman har många hängivna läsare, och när det nu kommer en ny, anslutande trilogi, "Boken om stoft", är förväntningarna höga. I första boken "Lyras färd" är Lyra, som är en av de två huvudpersonerna i "Den mörka materian", ännu bara en bebis och lever gömd i ett kloster utanför Oxford. Ett rykte om en profetia gör Lyra till ett högintressant byte för kyrkan. När den elvaåriga grannpojken Malcolm råkar bevittna ett möte mellan två motståndspersoner, dras han och den femtonåriga flickan Alice in i äventyret som utgör "Lyras färd". Malcolm och Alice gör allt i sin makt för att föra Lyra i säkerhet när en jättelik översvämning drabbar Themsen, samtidigt som en straffad sexförbrytare och halvgalen akademiker vid namn Gerard Bonneville tar upp jakten på barnen. Vad som följer är en tempofylld färd i Malcolms kanot, med målet att finna en fristad åt Lyra. Lyras behov av varm mjölk och blöjbyten gör färden än mer komplicerad, som om Bonnevilles närmast osannolika förmåga att dyka upp tillsammans med sin hyena-dæmon inte vore nog. För precis som i ”Den mörka materian” speglas människors inre genom deras dæmoner; en följeslagare i form av ett djur, som först under tonåren får sin permanenta form.
Pullman har inte direkt tonat ned sin kritik mot religiöst maktutövande i "Lyras färd". Ett särskilt obehagligt inslag i boken är när skolbarn manipuleras att ange föräldrar som kritiserar kyrkan. Samtidigt tycks Pullman i "Lyras färd" blinka mot några av kristendomens centrala motiv – syndafloden och profetian om barnet som ska frälsa världen. Även om "Lyras färd", i likhet med "Den mörka materian", går att läsa som en kamp mellan sann vetenskap och religiös diktatur, är Pullman inte en fantasyeposets upplysningsman. Hans kärlek för folksagor, myter och berättelser lyser starkt igenom i "Lyras färd", bibliska eller ej.
Möjligen hade en del passager i den senare delen av boken kunnat strykas, alternativt utvecklats; skuggriken, spöken, älvor och häxor dyker upp och försvinner utan att riktigt få fäste i historien, som tappar lite av sin riktning. En tröttsam detalj är också Malcolms sexualiserade blick på den sovande Alice, då han plötsligt upptäcker vilka fylliga läppar och silkeslen hy hon har (något senare också den smala midjan, de slanka benen och lätt rundade höfterna, och då börjar det bli lätt parodiskt). Men på det stora hela lever "Lyras färd" upp till förväntningarna. Pullman har förmågan att kombinera fartfyllda äventyr med ett filosofiskt och intellektuellt utmanande lager.
Sist men inte minst bör Helena Ridelbergs översättning nämnas, som verkligen får Pullmans språkdräkt att skina.
Gå till toppen