Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nöje

De dödförklarar popkulturen

När Bob Dylan har fått Nobelpriset, Donald Trump avlivat dokusåpan och skandaldrottningen Pamela Anderson har blivit smala konstfilmares älskling då är populärkulturen död för alltid. Eller? I en ny bok tar Martin Aagård och Natalia Kazmierska farväl av en lika älskad som hatad företeelse.

"Popkulturens död" är en bok skriven med stor ilska.
Eller kanske snarare sorg.
Författarparet Aagård-Kazmierska är inte hundraprocentigt eniga där. Aagård väljer vreden när han ska beskriva känslan som närde skrivandet medan Kazmierska betonar sorgen.
– Popkulturen förändrade våra liv och många andras – det är det fantastiska med den. Den utmanade normer och gränser på ett oerhört sätt, men tyvärr är det inte så längre. Det är därför vi ganska sorgset har skrivit boken, förtydligar hon.
Tankeprocessen började för länge sedan, närmare bestämt 2004 när Morgan Spurlocks film "Supersize me" gav alla biobesökare som någonsin ätit ett maxat hamburgermål skrämselhicka. I Sverige pågick samtidigt en debatt om den fördummande skräpkulturen som vällde in över oss och hotade att ta över allt utrymme. Det gav Natalia Kazmierska den lätt ironiska idén att under en månad enbart konsumera det som ansågs vara dålig kultur och se "vad det gjorde med en människa".
– Men det var ganska svårt, framför allt för att det var så ont om skräpkultur. Jag hade problem med att hitta den. De tv-program som ansågs vara riktigt usla gick på konstiga sändningstider när ingen kunde titta och filmer som hade fått ett överstruket plus fick jag se ensam i biosalongen. Det talade emot alla föreställningar som jag och alla andra hade, säger hon.
Drygt ett decennium och två barnafödslar i familjen hann passera innan de fick tid och möjlighet att formulera sig ordentligt kring fenomenet. Utan den senaste föräldraledigheten hade boken kanske aldrig blivit skriven, konstaterar de. På närmare 350 sidor avhandlar de nu breda och omtyckta kulturformer som har varit öppna för alla – men till att börja med ofta upplevts som både vulgära och lätt hotfulla.
"Popkulturens död" avhandlar fenomen som "den sista dokusåpastjärnan" (USA:s president Donald Trump som fortfarande är medproducent för realityserien "The apprentice"), 90-talets polska popkulturella massrörelse disco polo, köpcentrumens hädangång och hur medelklassen har kramat ihjäl musikfestivalerna.
– Vi är väldigt arga på medelklassen. Den är så lätt att bli klagad på, sitter där och väntar på att bli utskälld. Men vi klagar på oss själva också, vi är ju en del av problemet, säger Martin Aagård.
Just kulturjournalisters benägenhet att lyfta det som anses lågt, fult och hotfullt och uppvärdera kunskaperna om popkulturen har också bidragit till att desarmera den, menar han. Det som började i Storbritannien på 90-talet med att man skulle "ta popkulturen på allvar" resulterar numera i ordrika litterära essäer som New York-tidningen Papers "Like a round shiny mirror Kim Kardashian's butt reflects our cultural panics and anxieties" (ungefär: som en rund, skinande spegel reflekterar Kim Kardashians rumpa vår kulturella panik och ångest).
– Innan nördighet blev ett begrepp som beskrev kunskap inom populärkultur användes ord som medelklassen alltid har haft svårt för som coolhet, hipphet, trueness, äkthet. Nördigheten har varit medelklassens sätt att appropriera popkultur som de kanske inte bottnar i fullt ut, säger han.
De hymlar inte med att "Popkulturens död" är en politisk bok, skriven ur ett vänsterperspektiv. När Martin Aagård och Natalia Kazmierska får frågan om vad som egentligen kan räknas som popkultur beskriver de det i termer som "en trashig masskultur som var en jättestor befrielse för väldigt många" och en kultur som "gifter sig med massmedierna och gör marginaliserade människor i samhället till internationella superstjärnor" – som den synnerligen extroverte rockikonen Little Richard eller deltagarna i MTV-dokusåpan "Jersey Shore".
TT: Men är popkulturen verkligen död? Kan det inte vara så att ni helt enkelt har blivit för gamla och att popkulturen i dag befinner sig någon annanstans?
– Så kan det absolut vara. Vi väntar bara på att alla unga popkulturnördar ska komma och ifrågasätta oss och tycka just exakt så, svarar Natalia Kazmierska och får medhåll av Martin Aagård:
– Ett av de absolut största nöjena i popkulturkritiken är också att dödförklara olika saker – helst först av alla. Så vi tog chansen, konstaterar han.
Fakta

Martin Aagård och Natalia Kazmierska

Martin Aagård: Född 1971 är kulturjournalist på Aftonbladet och musiker, känd från bland annat Doktor Kosmos.

Natalia Kazmierska: Född 1979 är journalist på Aftonbladet. Har varit med i "På spåret" tillsammans med Thomas Pettersson, suttit med i panelen till SVT-programmet "Studio Pop" och jobbat med "P3 Nyheter med Kazmierska" på Sveriges Radio.

Fakta

Några popkulturella fenomen

* Richard Wayne Penniman, alias Little Richard. Var ett av tolv barn till en hembrännare och en sjundedagsadventist i Macon. Lär sig sjunga i den lokala kyrkokören, rymmer hemifrån vid 13 års ålder. Blir som artist känd för sitt hamrande på pianot, sin hysteriska frisyr och tunga makeup och de skamlösa anspelningarna på sex. Genombrottslåten "Tutti frutti" handlade ursprungligen om analsex.

* Pamela Andersons sexvideo. 1997 stals en privat hemmavideo som visade hur "Baywatch"-stjärnan Pamela Anderson och maken Tommy Lee hade sex. "Pam & Tommy Lee: Hardcore and uncensored" spred sig som en löpeld via vhs till videobutikerna och genererade stora pengar. Senare kom nätporren där ännu fler privata sexfilmer med kändisar spreds. Ofta antyddes det att kvinnorna själva hade läckt filmerna för att få uppmärksamhet. I dag har en rad amerikanska stater kriminaliserat spridningen av kränkande sexfoton.

* Disco polo. En folkpopfluga som uppstod i Polen på 1980-talet. I "Popkulturens död" beskrivs musiken som en blandning av eurohouse och vemodig bondemusik, eller "polsk country med en gnutta vodka i". De första låtarna spelades in på kassettband hemma i någons källare och såldes i skrangliga stånd längs trottoarerna i polska städer. Men snart var musikformen big business. I mitten av 90-talet omsatte disco polo-industrin 50 miljoner dollar årligen.

Gå till toppen