Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Moa Berglöf: Nittiotalsrasism upprepar sig i ett välmående Sverige.

Folkpartiledaren Bengt Westerberg lämnar TV-studion i protest mot Ny Demokrati.Bild: TOMAS ONEBORG
Jag lyssnar på Sveriges Radios P3 Dokumentär: Lasermannen och det är som att transporteras tillbaka till mina tidiga tonår i början av 90-talet. Ett parti som hette Sverigedemokraterna hade just bildats och leddes av personer med bakgrund i bland annat Bevara Sverige Svenskt och nazistiska Nordiska rikspartiet. I valet 1991 vann Ny Demokrati 25 riksdagsmandat på att lova ett drag under galoscherna som snabbt förvandlades till eskalerande främlingsfientlighet.
Mina klasskompisar hade Sverigeflaggor på väggen i tonårsrummen och var och varannan gick med Tors hammare runt halsen och Ultima Thule i freestylehörlurarna.
I denna tid härjade också Lasermannen, John Ausonius, som under bara ett halvår sköt elva personer med utländsk bakgrund innan han greps och dömdes för brotten.
Den som kan sin politiska historia minns att det var bland annat dessa händelser som föranledde den dåvarande invandringsministern Birgit Friggebo att under en debatt om rasism och främlingsfientlighet i Rinkeby uppmana deltagarna att sjunga "we shall overcome".
Efter Berlinmurens fall 1989 och under Jugoslaviens sammanbrott några år senare hade Sverige tagit emot en stor grupp flyktingar. Under 1992 sökte 84 000 människor asyl i Sverige.
Svenskarna var oförberedda. Parallellt med flyktingmottagandet var landet i djup ekonomisk kris, och kombinationen gjorde att det på bara några år växte fram ett samhällsklimat som pekade ut invandrare som orsaken till Sveriges problem. I nästan samma takt som flyktingboenden byggdes utsattes de för rasistiska attacker. Mellan 1989 och 1992 skedde i snitt ett attentat varje vecka.
Gellert Tamas, författaren till boken Lasermannen, menar i sin bok att det var här John Ausonius fann sin inspiration och sin motivation, framför allt i de nya partierna Sverigedemokraterna och Ny Demokrati, som hävdade att Sverige höll på att falla ihop under trycket från invandringen. Det var dags att någon tog på sig ansvaret att agera.
"Ny demokratis invandrarfientlighet gav mig respons och stärkte mitt självförtroende", förklarar Ausonius i boken.
Det går inte att höra dokumentären utan att känna att historien upprepar sig. Flyktingboenden som brinner. Muslimer som pekas ut som orsaken till Sveriges problem. En nyhetsrapportering kring invandringen som, liksom i början av 90-talet, har blivit allt mer negativ samtidigt som de främlingsfientliga stämningarna får allt fler att öppet uttrycka sitt förakt för andra människor, i sociala medier och i fikarummen. Nazister som marscherar i våra städer och manifesterar i Almedalen.
Ändå är det skillnaderna mellan 90-talets och dagens Sverige som skrämmer allra mest.
Den ekonomiska krisen i början av 90-talet drabbade inte bara statsfinanserna hårt, utan även den svenska medelklassen. Det fanns en reell utsatthet som skylldes på dem som kom utifrån.
Idag är den svenska ekonomin stark. Nya siffror visar att bara 3,5 procent av de inrikes födda är arbetslösa, och inte ens med den bästa viljan kan någon säga att invandrare tar "svenska" jobb. Pressen är hög på vissa centrala samhällsfunktioner, som vården och skolan, men välfärden har inte rämnat.
Ny Demokrati var amatörer som fick tre år i riksdagen och är idag förpassat till historieböckerna. Medan Sverigedemokraterna, partiet som för tjugo år sedan växte fram ur den nazistiska rörelsen, helt enligt plan nu tycks lyckas bli ett av Sveriges största partier.
Det sägs att främlingsfientlighet växer fram ur ekonomisk utsatthet och marginalisering. Var finns förklaringsmodellen för främlingsfientlighet i ett samhälle som i grund och botten mår bra?
Lasermannens dåd fick Sverige att slutligen reagera mot rasismen. Frågan är vad som skulle krävas idag.
Gå till toppen