Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Elina Pahnke: Om kulturprofilen frias finns en risk att färre kvinnor vågar anmäla våldtäkter

Under tisdagen kom nyheten att åtal väcks mot Jean-Claude Arnault, den så kallade kulturprofilen, för våldtäkt vid två tillfällen. Beskedet kommer knappt en vecka efter att Martin Timell blivit friad i tingsrätten, från anklagelserna om en våldtäkt som ska ha ägt rum för tio år sedan.
Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet (8/6) att rättssystemet har gjort rätt i Timell-fallet, att det inte fallit offer för drevjournalistik. ”Vår rättssäkerhet säger: Hellre fria än fälla. Metoojournalistiken har fungerat tvärtom.”
Där folket fäller, friar staten. Men om somliga kommer att betrakta friande domar som ett ogiltigförklarande av höstens vittnesmål säger jag tvärtom. De visar snarare att det finns ett behov av sociala rörelser som gör upp med sexuellt våld där rättssamhället misslyckas.
Med metoo-uppropet visade kvinnor och icke-binära att de vägrar tro att sexuella trakasserier och övergrepp är deras eget fel. Det var ett fuck you till tystnaden och ett krav på förändring. Uthängningarna har stundtals beskrivits som drev, ett försök att sätta oskyldiga män bakom galler. Men det har aldrig handlat om det, utan om att kvinnor – som blivit misstrodda såväl på arbetsplatser som i rättssalen – kräver att bli lyssnade på.
Det gick inte att säkra bevis mot Martin Timell. Inte heller mot Fredrik Virtanen. Anmälningarna kom långt efteråt, någonting som fått stå som förklaring till varför ingen har dömts. Men naiv är den som tror att anmälningarnas dröjsmål är rättssystemets enda problem. Misstron mot rättsväsendet bekräftas av det stora mörkertalet när det kommer till våldtäkter. Enligt Nationella trygghetsundersökningen anmäls färre än vart tionde sexualbrott. Ännu färre klaras upp.
Exemplen är många. Förra året friades männen i en gruppvåldtäkt i Fittja. För bara ett par veckor sedan körde tre nämndemän över domaren i ett uppmärksammat fall i Malmö tingsrätt, där en man åtalades för tre våldtäkter, misshandel och olaga hot. Mannen friades eftersom nämndemännen inte bedömde kvinnan som trovärdig. Deras motivering handlade bland annat om att det var orimligt att kvinnan gått med på att spela in en sexvideo med mannen, som var hennes ex-pojkvän, eftersom hon ”lever i en strikt reglerad och kontrollerad kultur”.
Det rasistiska kvinnohat som nämndemännen här stoltserar med förtjänar motstånd. För om inte ens ett grovt våldtäktsfall som detta leder till fällande dom – hur ska vi då våga tala om de mer subtila, men ständigt närvarande, trakasserierna i hemmet och på våra arbetsplatser?
Huvudfrågan här, om sexuellt våld och makt, blir allt oftare förbisedd och omtalad genom det luddiga begreppet metoo-journalistik, kritiserad för sin påstådd alaglöshet och sina folktribunaler.
Det återstår att se vad som händer med åtalet mot Jean-Claude Arnault. Ifall han frias finns en risk att rädslan att anmäla späs på. Skulle så ske är det ytterligare ett bakslag för metoo. Men också en bekräftelse på att motståndet måste fortskrida utanför domstolen.
Metoo var aldrig statens revolution, den tillhörde i stället kvinnor och icke-binära som tog kontrollen över berättelsen om sina egna kroppar. Om vittnesmålen också i framtiden kommer att ogiltigförklaras återstår bara fortsatt uppror. Kalla det folktribunaler, metoojournalistik eller uthängningar. Så länge rättssamhället fortsätter att systematiskt fria sexuella förövare krävs att andra försöker fälla dem. Se bara, för allt i världen, till att inte återgå till tystnaden.
Läs alla artiklar om: Nätkampanjen #metoo
Gå till toppen