Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Lund

Andreas Ekström: Berättelser om de döda

Jag läser familjesidan och funderar på om vi kanske borde försöka bredda bilden av vad en samhällsbyggande gärning är.

Andreas Ekström reporter HD SydsvenskanBild: Ingemar D Kristiansen
Det finns få sidor i tidningen som jag läser lika noga och med lika stor behållning som familjesidan. Något är det med de födda och de döda, med jubileum och möten och historier om människor, som ger oss en alldeles särskild blick på vårt hörn av världen.
Vi har regler för minnesord. Längd och stil och sådant. Man ska gärna hålla sig under 2 000 tecken inklusive blanksteg, och man ska inte skriva i du-form.
Men det där är ju inte det viktigaste. Det viktigaste är att ni som är tidningens läsare också blir tidningens skribenter. Tidningen blir innehållsligt rikhaltigare av det.
I vår har Lund förlorat tre bemärkta personligheter, stora män i den där gamla traditionella meningen kan man kanske säga. Universitetsrektorerna Håkan Westling och Carl-Gustaf Andrén, och så tjänstemannen och politikern med mera Sverker Oredsson.
Det är slående vilka djupa avtryck de har lämnat. Så många personer som har haft god anledning att berätta något om deras liv och gärning. Jag gjorde en snabbräkning i vårt arkiv, och med reservation för att jag kan ha missat något bidrag så ser jag tio runor över Westling, tretton över Andrén och tretton över Oredsson, hittills.
Detta är fantastiskt på alla sätt, och jag har verkligen uppskattat varenda text. Men jag har också grunnat på hur vi värderar människor in i döden. Vilka typer av insatser som gärna lyfts fram i de traditionella minnesorden, vilken sorts ämbeten som i sig föder reflektioner om en människas kapacitet, och inte minst: vilka samhällspositioner som gör att det nästan säkert finns någon bland de efterlevande som har vilja och kunnande att skriva ner något om den bortgångne. Det väcker helt rimliga frågor om kön, klass och etnicitet.
Om det är något jag skulle önska av våra läsare, och av framtidens familjesidor, så är det att vi tillsammans blir bättre på att bredda alla de där kriterierna. Berättelsen om vem och vilka insatser som byggde samhället tenderar att bli aningen endimensionell, men jag tror att det finns en nästan bottenlös lästörst hos oss för berättelser om människor vars liv nu har kommit till ett slut.
Den finaste dödsruna jag någonsin läst skrevs av Randi Mossige-Norheim, som är radiojournalist. Hon skrev om sin pappa Sven på ett sätt som fick mig att svära rakt ut av frustration över att jag aldrig fick träffa honom:
”Var det konst? Var det poesi? Var det dårskaper? Ja, allt det. Han larmade och gjorde sig till. Han samlade på böcker och saker. Han hade läst alla böcker, men vi såg honom aldrig läsa. Han är älskad för den han var, för den han försökte vara och för alla dem han låtsades vara.”
Gå till toppen