Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Rädda kritiken – klicka på en recension!

Hur ska recensionerna nå ut bredare? Ann Lingebrandt söker efter konkreta förslag i debatten.

Yrken kommer och går. Vem saknar lykttändarna, växeltelefonisterna, kittelflickarna eller sumprunkarna? Sörjer någon att munskänker och skarprättare numera har det tufft på arbetsmarknaden?
Det är lätt att tro att även kritikerna tillhör en yrkeskategori som inom en inte så avlägsen framtid kommer att förpassas till historien. Sedan millennieskiftet har kritikens död utropats gång på gång. Var det inte bloggarna som skulle stå för nådastöten så var det skribenternas egofixering eller läsarnas förlorade koncentrationsförmåga. Ryktet om kritikens snara frånfälle är förstås överdrivet, men att hälsan inte är på topp kan man väl i alla fall skriva under på.
Sneglar vi mot våra skandinaviska grannar verkar situationen vara precis så alarmerande som olyckskorparna varnat för. När Information i höstas räknade antalet recensioner i de största danska dagstidningarna visade resultatet att mer än en tredjedel hade försvunnit på tio år. I Norge är siffrorna ännu dystrare. Här har mer än hälften av recensionerna skurits bort, enligt tidningen Klassekampens statistik.
I Sverige då? När Carl-Michael Edenborgs undersökning av läget tidigare i vår publicerades i Aftonbladet såg det inte så illa ut som man hade kunnat befara. Visserligen har antalet recensioner minskat i de båda kvällstidningarna, men ganska marginellt. Mer dramatiskt då i Svenska Dagbladet, med trettio procent färre recensioner än för tio år sedan – å andra sidan faktiskt en liten ökning i Dagens Nyheter.
Läge att dra en lättnadens suck? Knappast. Förutom att trenden nedåt är tydlig, handlar Aftonbladets statistik bara om de rikstäckande tidningarna. Hur ser bilden ut om vi blickar ut över landet? Det behövs knappast exakta siffror för att konstatera att kritikens utrymme har krympt, och det rejält.
När jag själv började skriva kritik strax efter millennieskiftet publicerades jag till en början i fyra lokala dagstidningar: Helsingborgs Dagblad, Norrköpings Tidningar, Kristianstadsbladet och Sundsvalls Tidningar. Alla dessa har efter sammanslagningar därefter antingen uppgått i en större redaktion eller börjat samköra kultursidesmaterialet med andra tidningar, och så ser det ut över hela landet. Samma text publiceras alltså i flera tidningar och även om antalet recensioner på den enskilda sidan inte skulle ha minskat innebär det att antalet röster blivit färre.
I ljuset av nätupplagornas skoningslösa lässtatistik framstår det – ur ett krasst företagsekonomiskt perspektiv – som ett rätt logiskt val att spara på just kritiken. Få recensioner har trots allt potential att bli klickmonster.
För att sticka ut i det outsinliga flödet av hjärtknipande husdjur, drullputtande kändisar och trumpska dårskaper underlättar hög röst och tillspetsade åsikter. Politiskt laddade debattartiklar och personligt vinklade krönikor kommer alltid att smälla högre än en nyanserad recension av en diktsamling. Och på samma sätt som de sociala mediernas algoritmer ger dig mer av det du intresserat dig för tidigare kommer medieföretagen – om inte redaktionerna strävar emot – att styra utvecklingen mot mer klickvänligt åsiktsmaterial. Vi får helt enkelt vad vi vill ha (även om vi gärna tror något annat) – och är beredda att betala för.
Är det något att gråta över? Eller hade den förra norska kulturministern Linda Hofstad Helleland rätt när hon ifjol hoppades att tiden då någon talade om för folk vad som är bra och dålig kultur är över?
När historikern och författaren Axel Andersson låter kulturministerns uttalande inleda essän ”Kritiken om 100 år” i nyutkomna ”Framtidens kritik” (Ariel förlag) blir det en illustration till de alternativ kritiken står inför: att fortsätta marginaliseras och långsamt tyna bort eller i grunden förändras. Och den förändringen, som både handlar om att omskapa strukturer och hitta ny finansiering, är det kritikerna själva som måste stå för. Att bara skriva bättre recensioner räcker tyvärr inte.
Sådana resonemang väcker förstås en kritikers nyfikenhet, men därefter är det ont om konkreta förslag. För att ägna sig åt framtiden blickar Andersson väldigt mycket bakåt, gärna ända tillbaka till det antika Grekland, och det är inte helt lätt att följa resonemangen när ständigt nya filosofiska referenser kastas in. Detsamma gäller Alexander Svedberg, som i samma volym skriver om hur digitaliseringen och mobilberoendet förändrat offentligheten och skärpt kampen om uppmärksamheten. Det går ju inte att komma ifrån att recensionernas svårigheter hänger samman med hur internet förändrat läs- och betalvanorna. Frågan är om tekniken också kan erbjuda en räddning av något slag. Svedberg funderar på hur den traditionella kritiken skulle kunna utvidgas med augmented reality-teknologi, i form av multimediala inslag som filmade författarpresentationer och upplästa litterära smakprov. Kanske är jag själv alltför textfixerad, men jag har lite svårt att uppfatta det som annat än pynt som fördyrar produktionen. Frågan är om det ökar läsarengagemanget, och lönsamheten, i motsvarande grad.
Samtidigt rymmer de två essäerna – som sprungit ur Kritiklabbet, ett nyss avslutat projekt som startades 2016 för att utforska dagskritikens möjligheter – tankeväckande frågor. Hur påverkas till exempel balansen mellan professionella och amatörer när allt färre kan försörja sig som yrkeskritiker, samtidigt som alla har möjlighet att publicera sig utan att passera en redaktions nålsöga?
Andersson slår ett slag för ”medborgarkritiken”, en livskraftig amatörkultur som komplement till den professionella kritiken. Han förklarar också att kritikens framtid först och främst är lokal. Det är på platser som kaféer, museer och bokhandlar det kritiska samtalet kommer att pågå, rum där den lokala kulturbevakningen kan lyftas fram och kritiken förankras hos läsarna. Inte minst uppfattar han biblioteken som ”offentliga oaser” där nätverk skulle kunna byggas upp i form av databaser och kritiken bli en folkrörelse.
Kanske skulle man, tänker jag, kunna se det som ett slags återkomst för salongskulturen, om än i demokratiserat skick. Vilket i så fall skulle innebära något av en återgång till den situation kritiken befann sig i innan professionaliseringen under sent artonhundratal ägde rum, när de intellektuella diskussionerna till stor del fördes på kaféer och klubbar. På sådana arenor, hur öppna och inbjudande de än är, kommer de kritiska samtalen aldrig att beröra fler än en begränsad skara. Bredden och möjligheten att nå ut också till de som inte på förhand visste att de var intresserade är trots allt rätt unik för dagskritiken i press och public service.
I den litteraturkritiska kalendern ”Poesiåret 2017” diskuterar även Magnus William-Olsson, med särskilt fokus på lyriken, hur aktiviteter på bibliotek och bokhandlar blivit en förutsättning för att väcka intresse. Det är vid uppläsningar och andra evenemang som diktsamlingar säljs, inte i butiker, och liknande villkor gäller för biblioteksutlåningen: ”Att bara odla poesihyllan utan att skapa händelser kring den fungerar inte längre”.
”Poesiåret 2017” kan ses som just ett sätt att skapa något som liknar en händelse: den är på samma gång en översikt över hela fjolårets svenskspråkiga lyrikutgivning och ett praktiskt försök att utveckla den svenska poesikritiken. Här samlas de långa och djupgående – och anständigt betalda – recensioner av enskilda diktsamlingar som varje vecka publiceras på poesikritiksajten Örnen och kråkan. Det är på många sätt hoppfull läsning. Även om det dilemma som Magnus William-Olsson sätter fingret på återstår: att nå ut till läsare utanför en liten, initierad krets.
Jag vill själv inte tro annat än att kritiken fortfarande och för lång tid framåt har en viktig roll att spela. I en värld där utbudet av litteratur är oöverskådligt borde det snarast bli alltmer angeläget med personliga och kunniga röster – istället för kommersiellt styrda algoritmer – som kan hjälpa läsaren att sålla fram det väsentliga. Kvalitetslitteraturen och kritiken lever i hög grad i symbios i det kulturella ekosystemet. Det är svårt att föreställa sig en offentlighet utan det samtalet – ja, hur utvecklas konsten om ingen reagerar på den? I en tid av polarisering kan den kritiska reflektionen stå för ett annat slags tilltal, fungera som ett motvärn mot svartvita ställningstaganden och tvärsäkert tyck.
Vad som krävs just nu för att dagskritiken alls ska ha en framtid är engagemang, från såväl kritikern och redaktionen som läsaren. I en simpel sammanfattning: rädda kritiken, klicka på en recension! Dela den, diskutera den, säg emot.
Gamla tiders smakdomare har för länge sedan spelat ut sin roll, men nog vore det sorgligt om kritikerna skulle fogas till listan av utdöda professioner. Lyktor tänds av sig själva numera, men kritiken kan knappast automatiseras – utan den blir det kulturella rummet mörkare.

BÖCKERNA

Axel Andersson och Alexander Svedberg. Framtidens kritik. Ariel Litterär kritik.
Poesiåret 2017. Litteraturkritisk kalender. Redaktör Magnus William-Olsson. Örnen och kråkan.
Gå till toppen