Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

En berättelse som har allt man förväntar sig av en Dickens-klassiker

John Boynes nya roman har allt man förväntar sig av en Dickens-klassiker. Det är en berättelse som spelar på läsarens hjärtesträngar, skriver Maria Küchen.

John Boyne fick ett stort genombrott med romanen "Pojken i randig pyjamas".Bild: Chris Close

John Boyne

BOKEN. Hjärtats osynliga raseri. Wahlström & Widstrand.

Charles Dickens hade kunnat skriva den här romanen, om homosexualitet hade varit ett tillåtet tema i skönlitteratur på hans tid.
Berättelsen om irländaren Cyril Averys liv har allt man förväntar sig av en Dickens-klassiker. En pojke från samhällets botten skapar sig ett drägligt liv mot alla odds. Satirisk udd riktas mot hycklare och girigbukar. Balans upprätthålls mellan humor och allvar, drama och melodram. Berättelsen skapar en egen övertygande värld som jag efter sexhundra sidors andlös läsning ogärna lämnar.
När romanen börjar har andra världskriget just tagit slut. Cyril Averys mor fördrivs sexton år gammal från sin hemby sedan hon blivit med barn. Hon hamnar i Dublin, får arbete på riksdagens tesalong och lämnar bort Cyril direkt efter nedkomsten.
Hennes öde speglar ett Irland präglat av fattigdom och bigotteri, men hon låter sig inte kuvas. John Boynes skildring av henne och av Cyrils uppväxt i en kärlekslös adoptivfamilj är osentimental på gränsen till kall: läsaren tappar andan hela tiden men rörs sällan eller aldrig till tårar.
Så småningom hamnar den homosexuelle Cyril i Amsterdam, finner kärleken, förlorar den i New York, återvänder till Irland och ser som åldring sitt liv knytas ihop på ett oväntat, vemodigt och vackert vis. Osannolik slump är hela tiden bärande i Boynes skildring av hans livsöde, som vidgar sig till en exposé över livsvillkor för homosexuella män generellt under efterkrigstiden i väst.
Irlands bigotteri ställs mot holländsk öppenhet, där toleransen dock knäcks som ett rö i vinden när aids-epidemierna bryter ut. Till det mest gripande i ”Hjärtats osynliga raseri” hör Cyrils ihållande olyckliga kärlek till en heterosexuell vän, en kärlek som plågat honom sen barndomen och som får ett slags lyckligt olyckligt slut när vännen, ironiskt nog AIDS-drabbad, dör i hans armar.
Efter en krass inledning börjar olika bitterljuva slut, små och stora, så småningom prägla Boynes berättelse. Försoning, tycks det, är alltid möjlig till sist – men stämmer det verkligen?
Kanske hade ”Hjärtats osynliga raseri” passerat från episk underhållning till riktigt stor roman, om försoningen – som litterär metod snarare än som tema – hade legat något mindre nära till hands.
Den här romanen handlar inte om försoning. Tvärtom. Den handlar om svek, kärlekslöshet, konflikt, förtryck och bitter kamp. Men i skildringen av Cyrils vuxenliv och åldrande används små och stora försoningar för att spela på läsarens hjärtesträngar, tills Cyril Averys tillvaro inte alls framstår som så smärtsam som den faktiskt kanske hade varit i verkligheten. Det ger mig hopp om livet men gör mig också vaksam. Jag vet helt enkelt inte om jag köper det.
Gå till toppen