För fem år sedan hade 10-tal ett temanummer under rubriken ”Klimatsorg”. När tidskriften nu återigen tar sig an tillståndet för vår planet har temperaturen höjts och sorgen hettats upp till pyrande ”Klimatvrede”.

Med vissa variationer återkommer synpunkten att det behövs nya berättelser, eller som Jonas Gren formulerar det: ”Traditionell naturlyrik är inte längre möjlig”. Men hur ska berättelserna se ut för att nå fram till det Sjón kallar ”människans tipping point” – det som kickar igång handling? För vad hjälper det egentligen att diskutera antropomorfismen när isen på Antarktis smälter snabbare än någonsin?

På en terapeutisk nivå hjälper det i alla fall mig att läsa om hur Gunnar D Hansson enligt Victor Malm skriver ”en dikt som lär en att dö”, eller John Swedenmarks funderingar om islänningarnas förhållande till sina försvinnande jöklar. Och Sofia Roberg föreslår i en intervju med norske poeten Øyvind Rimbereid: ”kanske borde vi sörja för världen innan vi sörjer den”.