Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Malmö

Läsartext: Jag ska gå på min åttonde begravning – nu orkar jag snart inte se mer gråt

Vi satsar pengar på att få våra unga att sluta skjuta på varandra men vi satsar inte på orsakerna, skriver Sigrun Sigurdsson.Bild: Johan Nilsson/TT
Sitter och lyssnar på arbetsförmedlingens prognos om arbetsmarknaden. Det är en stor efterfrågan på arbetskraft och vi är inne i en högkonjunktur. Men jag känner bara en stor sorg. Vad hjälper det när våra unga får sätta livet till på våra gator? Vad hjälper det när ytterligare tre unga är döda?
Läs mer: Tre döda och tre skadade efter skottlossningen vid Värnhem
Läs mer: Polisman i yttre tjänst om trippelmordet: ”Vi räcker inte till”
Jag hör de ungas förtvivlan när de inte lyckas och när de får nej på sina ansökningar för att de inte har utbildning eller erfarenhet. Var har vi misslyckats? Alla slår ifrån sig, ingen tar ansvar, ingen är ansvarig. Nu ska jag snart gå på min åttonde begravning. Jag har snart inte ork att se fler föräldrar gråta, fler syskon som måste tröstas, fler unga som ska in i mitt hjärta. Jag har en speciell plats i mitt hjärta för alla de unga som fått sätta livet till. Ibland går jag dit och pratar med dem och undrar hur det hade blivit för dem om de fått leva. Jag saknar varenda en.
Läs mer: Sommaren kan bli våldsammare än någonsin
Läs mer: Skotten på Drottninggatan ekade in i fullmäktigesalen
Jag brukar få kritik för att jag försvarar de unga, för att jag inte kan se att det är deras fel. Jag ser det från en annan synvinkel. Jag vill inte kriminalisera eller demonisera människor, sänka dem till en rubrik i en tidning. De är inte kriminella under 24 timmar per dygn. De är människor som har föräldrar som älskar dem, syskon som ser upp till dem. Det är människor med drömmar precis som du och jag. Unga människor som behöver rätt vägledning och stöd för att göra kloka val i livet. Vi kunde troligen ha räddat varenda en av dem om vi hade sett dem tidigare, hade jobbat förebyggande, haft mötesplatser med positiva vuxna förebilder, jobbat mer i skolan och satsat på pedagoger, samverkat mer, och slutat tänka stuprör och prestige.
Vi kan inte ignorera att vi i Malmö har den största barnfattigdomen i Sverige, att vi har barn som går och lägger sig hungriga, som inte kan följa med på utflykter för att föräldern inte har pengar till matsäck, barn som går i för små kläder när skolan börjar. Hur kan vi tillåta detta? Detta är den grupp som det satsas minst på. Vi satsar pengar på att få våra unga att sluta skjuta på varandra men vi satsar inte på orsakerna. Det är försent att satsa när våra unga redan har pistolen i handen eller är döda på våra gator.
Vi måste samla resurser och arbeta mer tillsammans – och jag tänker fortsätta att kämpa för de unga, uppmärksamma dem och ge stöd till dem som behöver. Ensam är inte stark!

Sigrun Sigurdsson

Sigrun Sigurdsson är verksamhetschef på Fryshuset Syd i Malmö. Hon arbetar med att inkludera unga i arbete och studier. Hon har arbetat med unga i utanförskap i mer än tio år: på Fryshuset i två år och på Arbetsförmedlingen i tolv år.
Läs mer: Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Läs alla artiklar om: Morden vid Värnhem
Gå till toppen