Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Mattias Oscarsson: Så är årets "Moving Sweden" i SVT

John-Alexander Eriksson i "Smågodis, katter och lite våld".
Finns det några strålande talanger inom svensk film?
Tanken är att "Moving Sweden" ska ge svaret. Sedan 2015 har Svenska Filminstitutets och SVT:s projekt gett stöd till närmare 40 filmer i det kortare formatet – uppemot en timme långa – där nybakade regissörer får en chans att utveckla hantverket och experimentera innan de tar det stora klivet till långfilm. Filmerna har sedan visats på SVT på somrarna, och tittarsiffrorna har ökat varje år – det finns ett sug efter svenskproducerat.
Bland tidigare utropstecken har funnits Malmöfilmaren Goran Kapetanovics "Min faster i Sarajevo" och David Sandbergs "Kung Fury". Också många missar, men det hör till i talangutvecklingssammanhang. Det ska vara tillåtet att våga – och köra i diket.
Även årets skörd är av blandad kvalitet, med "Nikita forever" – en förvirrad ungdomsfantasy om könsidentiteter – som det enda riktigt svaga kortet. Men det är åtminstone en ambitiös dikeskörning.
Slående är att samtliga filmare rör sig kring identitetsfrågor gällande etnicitet och kön. Mångfalden är på så sätt betydligt större än i svensk långfilmsproduktion, samtidigt som det i "Moving Sweden" finns något närmast programmatiskt över det normkritiska anslaget. Om detta beror på urvalspolitiken hos Filminstitutet och SVT, eller den allmänna trenden hos yngre filmskapare är en annan fråga.
Queer i ordets bästa bemärkelse är i alla fall Ester Martin Bergsmarks gränsöverskridande "Smågodis, katter och lite våld" som pendlar mellan det groteska och det gulliga och är precis så skruvad som titeln låter. Bergsmark växelklipper mellan tre tills synes osammanhängande berättelser: två kusiner som repeterar ett "Tarzan och Jane"-nummer inför en släktfest, två flickor som hittar en död katt i en skog, och en bisarr informationsfilm om gelatin.
"Smågodis, katter och lite våld" är en film som retas och utmanar. Ena stunden skrattar man högt, den andra vill man avfärda allt som en arty-farty konsthögskoleexercis. Jag gissar att det är precis vad Bergsmark avser. Här finns en uppfriskande och vildvuxen surrealism som man sällan ser i svensk film; bitvis påminner det om Věra Chytilovás tjeckiska kultklassiker "Tusenskönorna" (1966).
Den film som annars sticker ut är Ahmed Abdullahis "Martyren" om en svensk-somalisk familj i en Stockholmsförort, där mamman börjar misstänka att hennes son håller på att radikaliseras av islamister. Här har vi en angelägen nutidshistoria som precis som danske Milad Alamis bioaktuella, och lysande, "Charmören" ger välbehövliga inifrånperspektiv vad gäller integrationsfrågor; Abdullahi är själv av en svensk-somalisk familj.
Lena Bergendahl och Jennifer Rainsford gör ekologiskt flyktingdrama i science fiction-tappning i "4032 soluppgångar", där mänskligheten börjat överge en miljöförstörd jord för att bosätta sig på Jupiters månar. Det är en originell idé som är suggestivt gestaltad. Men berättelsen om en iransk far och son som väntar på att en släkting ska anlända med en rymdkapsel lyckas aldrig riktigt bita tag.
Julia Thelin, utbildad på Fridhem i Svalöv, fick ett litet genombrott i fjor då hennes "Push it" tävlade i kortfilmstävlingen i Cannes. Den handlade om maktkamp mellan tjejer och killar i en gymnastisksal, och "Brottas" är en vidareutveckling. Här möter vi två trettonåriga bästisar, Jaana och Bettan, som går på brottning tillsammans, men vars vänskap sätts på prov då de har olika ambitionsnivåer. Thelin har en tydlig tematik då hon lägger tonvikten vid det fysiska – på svetten, den fysiska kampen – på ett sätt som annars bara är vanligt i filmer med män, i manligt kodade miljöer. "Brottas" är gediget utförd, och visar att Julia Thelin har ett strålande handlag med sina barnskådespelare.
"Moving Sweden" har varit en vitamininjektion, men på senare tid har grundidén förflackats. Stöd ska utgå till "filmberättare som är i början av sitt filmskapande, vilket egentligen borde diskvalificera Ester Martin Bergsmark, som redan har gjort tre långfilmer. Även Jesper Ganslandt fick tidigare i år stöd till "Jimmie", egentligen hans femte långfilm.
Nu aviserar dessutom Svenska Filminstitutet att Moving Sweden hädanefter bara ska ge stöd till långfilmer. Jag tror tyvärr att det kommer att hämma experimentlustan.

Årets "Moving Sweden"-filmer

"Smågodis, katter och lite våld". Regi: Ester Martin Bergsmark. Finns på SVT Play.
"Nikita forever". Regi: Nikita Rissanen och Victor Lindgren. SVT tisdag 26 juni, klockan 21:45.
"4032 soluppgångar". Regi: Lena Bergendahl & Jennifer Rainsford. SVT tisdag 10 juli, klockan 21:45.
"Brottas". Regi: Julia Thelin. SVT tisdag 17 juli, klockan 21:45
"Martyren". Regi: Ahmed Abdullahi. SVT tisdag 24 juli, klockan 22:15.
Gå till toppen