Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

I F1-fart i VM-staden

Det finns en Formel 1–bana i Sotji. Fem och en halv kilometer lång ringlar den runt landmärkena i Olympic park. Varenda taxichaufför i stan har en dröm om att en gång få se den svartvit-rutiga flaggan som förste man över mållinjen.
Jag gissar att det är så i alla fall. För de tar verkligen tillfället i akt att köra precis för allt vad tygen håller. Hela vägen, hela tiden.
På väg mellan Adler och Sotji brände vi på så fort vi kunde – för att vi kunde. Jag hade ingen tid att passa, troligen inte chaffisen heller. Men det var tydligen viktigt att det gick fort.
Att jag satt i framsätet på en stor vänsterstyrd Nissan gjorde det hela inte mer bekvämt. Sitta till vänster i en bil som kör i 130 som om det vore ett svensexejippo i en grusgrop och inte ha tillgång till ratt och broms är – en prövning.
I höjd med en avfart tog det stopp. Där stod polisen, som de gör i nästan varenda avfart, och är lite lagom i vägen och stoppar upp trafiken för att få till det där alldeles extra missrytmen i trafiken.
Lätt avslappnad stegade en polis fram till dörren. Med ryggen mot bilen och blicken riktad ut över Svarta havet knackade han lätt med änden på sin batong, ännu med blicken ut över havet. Hans ansträngning att se cool ut ska inte förringas. Den här trafikkonstapeln gjorde sitt yttersta. Kanske inte George Clooney direkt, men han ville så gärna.
Jag tittade på min Nikki Lauda-klon till chaufför och han pekade på handskfacket. Jaha. Det var bara att langa upp registreringsbevis och chaufförens körkort.
Jag vevade ner och med ett försiktigt ”Paschalsta”, langade jag ut handlingarna.
Konstapel Clooney vände sig om och drog några standardfraser. Han tittade på körkortet, tittade på mig och sedan på körkortet igen. Det brunbrända och fårade ansiktet såg visserligen snällt och glatt ut på fotot. Men mannen i 70-årsåldern med georgiskt ursprung som via körkortets bild nu bytte blick med konstapeln såg , hur mycket man än hade velat, inte ut som mig – alls.
Clooney nickade, övergick till att titta på registreringsbeviset innan han lämnade tillbaka sakerna till mig och med en myndig gest visade att vi kunde köra vidare. Jag tackade, vevade upp rutan och såg i samma stund hur polisen först nu märkt att framför mig saknades det fundamentala saker såsom ratt.
Att bara gå på rutin är inte alltid att föredra.
Jag och min georgiske look-a-like åkte vidare. Han släppte av mig en stund senare och blåste mig rejält på priset. Trots att jag gjorde allt jobbet.
Inget kvitto blev det heller, men jag ser hela den här berättelsen som en bilaga till reseräkningen och hoppas.
Varje taxichaufförs dröm – F1-banan i Sotji.Bild: HOCH ZWEI
Gå till toppen