Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Maria G Francke: Ihjälkramad pop? Ryktet om den folkliga kulturens död är överdrivet

Martin Aagård och Natalia Kazmierska.Bild: Jessica Segerberg
Det är med viss bävan jag börjar läsa "Popkulturens död", Natalia Kazmierskas och Martin Aagårds bok. Är det sant? Är jag i så fall medskyldig till att i egenskap av kulturskribent ha kramat populärkulturen så hårt att den dött kvävningsdöden?
Tesen författarna skickligt driver är att när de folkliga, provokativa kulturrörelserna upphöjts till "riktig" kultur har de också desarmerats. Finrummen kastrerar rockrebellerna, klipper vingarna av nykläckta hiphoplöften. Och när biopubliken väljer att strömma filmen istället så uteblir blockbusterns ekonomiska sprängkraft. Ergo: popkulturen är död.
Men ärligt talat. skickliga är de inte att driva sina teser ändå, när de till slut tvingas konstatera att - obs! spoilervarning! – popkulturen inte alls är död. Hela boken är mest en intressant tankelek och en analys av ett antal företeelser: hur affärsmannen och dokusåpastjärnan Donald Trump kunde bli president, affärsgalleriornas död, skvallrets roll.
Att popkulturen skulle vara död är nys – sanningen är ju snarare att tyngdpunkten har förflyttats. Om den klassiska popkulturen förr var "Joyride" med Roxette, tv-serien "Dallas", "Stjärnornas krig", Elvis höftrullningar och "Sex and the city" så är den samtida popkulturen snarare Jocke och Jonnas prank på Youtube, Minecraft, Kim Kardashians instagramkonto, Alex & Sigges podcast och tv-programmet "Gift vid första ögonkastet".
Popkulturen består, innehållet skiftar. Det är bara att använda sig av det vedertagna follow the money så ser man var den populära och kommersiella kulturen håller hus. Eller den folkliga, om man så vill.
Den här sortens kultur skriver Kazmierska och Aagård ganska lite om, vilket förvånar mig. Istället skildrar de Dan Parks förflyttning från straight edge-kretsarna i Umeå till en tillvaro som rasistisk och antisemitisk gatukonstnär i Malmö i ett kapitel som han delar med Jan Axelsson. Den senare började med att skildra subkulturer i sina fanzines, men det är nätforumet Flashback som kommer att vara monumentet över hans liv.
När författarna vänder upp och ner på tillvaron på det viset skapar de en effektiv aha-känsla. De konstaterar lakoniskt att om det mest provocerande man kunde vara 1977 var punkare är det numera att vara anhängare till president Donald Trump. Därmed har jag nämnt den där presidentens namn två gånger i denna förhållandevis korta text, som ju ska handla om populärkultur. Det är tankeväckande i sig. Och kan vara ett tecken på att om den så kallade finkulturen hotar popkulturen så hotas de båda av politiken som överskuggar hela vår tillvaro.
"Popkulturens död", således, är en driven essäsamling som bara delvis handlar om det den säger sig handla om. De enskilda texterna är smarta, välformulerade och kul att läsa. Kanske är boken rentav ett popkulturellt projekt?
Gå till toppen