Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Lund

Svårfångad videokonst utomhus fascinerar

Solen lyser på dammiga fönsterrutor och deltagarna i konstrundan i Lunds centrum ser mer av sin egen spegelbild än av videokonsten. Men entusiastisk guidning får flera att vilja återvända kvällstid.

Paula Ludusan sätter videokonsten i perspektiv. Karin Nilsson, Gunnel Nilsson och Anders Persson anstränger sig för att se de grumliga bilderna av konstnären Fabio Kacero som lägger sig ner i en stad och spelar död.Bild: Sandra Henningsson
”Vad fan är det där?”, säger en ung man till en jämnårig kvinna när de passerar sopåtervinningen vid Mårtenstorget där Sydsvenskans reporter står på toppen av en liten trappa vid det skyddande planket och kisar mot en nästan osynlig bildskärm.
Här är utsikten över soptunnorna strålande. Och det luktar inte alls konstigt, i alla fall inte den här första dagen då Lunds konsthall visar videokonst på stan. Filmsekvensen handlar om att göra något fint av skräp, att använda det vi har.
Återvinningsstationen vid Mårtenstorget är ett av tio stopp vid tillfälliga konstinstallationer som ingår i programmet Lunds konsthall Ute. Samtliga utgörs av videokonst från Argentina, som för första gången visas i Sverige.
– Vad ska jag göra av cykeln, undrar Anders Persson, inför premiärvisningen av utställningen som visar sig starta inne i Lunds konsthall.
– Du kan ta in den, säger kommunikatören Madeleine Malmsten.
Anders Persson parkerar på det oväntade stället och konstaterar roat:
– Nu har den blivit ett 'objet trouvé'.
Det betyder ett föremål som av en konstnär utnämnts till konst och cykelns förvandling är helt i linje med de sex argentinska konstnärernas filmer. Med olika uttryckssätt ifrågasätter de alla ”sakernas tillstånd” och det överenskomna sättet att betrakta tillvaron.
När en handfull deltagare i den guidade visningen betraktar de två stora bildskärmarna innanför Stadshallens rutor ser de en reflektion av sig själva. Mercedes Azpilicueta har gjort diptyken med bilder från djurvärlden. Paula Ludusan förmedlar konstnärens tankar.Bild: Sandra Henningsson
I ett av Konsthallens inre rum visas en film av Eugenia Calvo. Mörka fönsterluckor slår i ett vitt pampigt hus, där mänsklig närvaro manifesteras i form av en matta som vädras.
Gröna bussar syns rulla upp och ner för Stora Södergatan, reflekterade i Stadshallens stora fönster. Innanför dem visar Mercedes Azpilicueta djurens värld, där instinkter inte gått förlorade som i den mänskliga. En fet larv pulserar, två grönsvarta flugor verkar göra fler flugor och en långnäbbad spräcklig snäppa trålar i vatten.
Mitt i vildvinet som täcker Palaestra anas en man som mitt i en stad lägger sig ner på marken, i en scen omgiven av duvor. Filmen som rullar har fötts som musikstycke komponerat utifrån en förödande kritisk recension. Det enda som hörs är porlandet från fontänen framför Universitetshuset.
– Är det inget ljud? undrar Anders Persson.
– Man får föreställa sig, säger guiden och konstpedagogen Paula Ludusan och väcker hjärtliga skratt från de församlade.
Det är mycket svårt att också se vad som händer på de sepiatonade filmbilderna bakom fönsterrutan, som bara är lite mindre smutsigt än de omgivande. Liksom flera av de andra installationerna är den placerad i söderläge.
– Inte riktigt genomtänkt, säger Paula Ludusan.
Bland böckerna på Stadsbiblioteket går två av de andra filmerna bättre fram. Fast en av dem innehåller bara text. I den andra kastas begreppen om. Någon skriver på en persienn, hänger upp en bok på väggen och får rinnande spill på kläderna från en oljemålning.
– Jag älskar videokonst, säger Paula Ludusan.
Det smittar, även till initialt tveksamma.
– Det här var mycket mer spännande och intressant än jag tänkt mig. Jag trodde att det var som Youtubeklipp och inget för mig. Men så tänker jag inte nu, säger Karin Nilsson.
Hon vill gå tillbaka en kväll, tillsammans med vänner. Anders Persson som tidigare mest tyckt att videokonst varit ”tradig” vill också ge utställningen en andra chans när inte solen och ljuset stör.
De konstintresserade filosoferar över de fortfarande ganska ljusa kvällarna och gläds åt att installationerna finns kvar över Kulturnatten, till och med den 16 september.
– Då hinner det bli mörkt, säger Gunnel Nilsson.
Fler guidade visningar av videokonsten hålls 29 juni samt 1 och 3 augusti klockan 13.
Gunnel Nilsson, Karin Nilsson och Anders Persson kikar in över soptunnorna för att få en skymt av skärmen som visar Juane Odriozolas film om skräp.Bild: Sandra Henningsson
Anders Perssons cykel förvandlas till en konstnärlig installation. I bakgrunden; Madeleine Malmsten och Karin Nilsson.Bild: Sandra Henningsson
Gå till toppen