Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Film

Leaning into the wind: Fängslande om konstnärligt utforskande

Filmen om Andy Goldsworthy berättar historier som förstärker känslan av att leva just nu, skriver Annika Gustafsson.

Thomas Riedelsheimers film bjuder på makalöst vackra scener, tycker Annika Gustafsson.Bild: Njutafilms

Leaning into the wind

BIO. DOKUMENTÄR. Tyskland, 2017. Regi: Thomas Riedelsheimer. Med: Andy Goldsworthy, Holly Goldsworthy. Barntillåten. Längd: 1.37.

Dessvärre har jag inte haft möjlighet att se tysken Thomas Riedelsheimers ”Rivers and tides: Andy Goldsworthy working with time” från 2003. Jag kan bara ana att den är lika fascinerande som den här uppföljaren femton år senare, där filmaren med varsam hand tar med åskådaren på en färd genom den brittiske miljökonstnärens unika skapelseprocesser.
Goldsworthy säger på ett ställe att han vill förstå världen, allt det som omger människan och som hon också är en del av. Därför använder han ofta sig själv i sina verk, vilket innebär att de ibland bara existerar vid vissa tillfällen, exempelvis när han klättrar genom en dunge träd med avskalade grenar och mest påminner om en skrämmande jättelik rovfågel. Eller då han i filmens slutminuter står på en hög kulle i enormt stark motvind, slås omkull men reser sig och fortsätter sin kamp. Det är i sådana ögonblick Thomas Riedelsheimer tydligt fångar den existentiella dimensionen som visar sig i en lång rad av de miljöinstallationer Goldsworthy gör.
Han använder sig av grenar, stenar, löv, solstrålar, rinnande vatten med mera, ja till och med ett barrträds frömjöl kan spela en roll i konstnärens fortlöpande utforskning av vår omgivning. Goldsworthy ställer sig frågor om just stenar, varifrån de kommer, vilka resor de har gjort och hittar ständigt nya innebörder och meningar i miljön. Exempelvis påpekar han att dessa ständiga murar som återkommer, inte minst i den aktuella politiska debatten, alltid gör anspråk på att hålla folk borta. Med resultatet att människor självklart vill kliva över dem.
Andy Goldsworthy är måhända inte den mest verbalt nyanserade personen men hans verk, runt om i världen, säger desto mer. I alla fall för den som tar sig tid att gå in i hans konstnärliga universum. I den här filmen rör han sig från brasilianska lergolv, sprickor i cementen i San Francisco, sjuka almar i Skottland till uråldriga jordbruksbygder i Provence. Dottern Holly är hans assistent och det är roligt att höra honom förklara kärleksfullt vad det innebär att arbeta nära ett barn som han känner så väl; tryggt men samtidigt lite ömtåligt.
Goldsworthys arbeten bjuder kanske inte på de riktigt storslagna estetiska intrycken för den som gärna vill ha det av konst. Men här finns några makalöst vackra, färgstarka scener, till exempel då konstnären sprutar ut en kaskad av gula almlöv ur munnen eller då han låter Holly täcka hans händer med den röda vallmons blad som sedan den forsande floden för vidare. För ”Leaning into the wind” berättar historier vilka både förstärker känslan av att leva just nu och samtidigt ha kontakt både bakåt och framåt i tiden.
Gå till toppen