Den kvinnliga racerföraren kör in i depån, hoppar ur bilen och skakar loss håret.

Mannen lägger huvudet på sned, betraktar henne leende, frågar om hon har en pojkvän och börjar uppvaktningen.

För att vara en film av belgaren Michaël Roskam är inledningen aningen ... platt. Men det tar egentligen bara några scener innan vi är placerade precis i det ordkargt noiraktiga stämningsland som regissören har gjort till sitt. Via Lehanefilmatiseringen "The drop" men framförallt i genombrottet och Oscarsnominerade "Bullhead".

Även den gången spelade Matthias Schoenaerts huvudrollen och då som nu förkroppsligar han en manlighet som nästan frustar av oförmåga att uttrycka sig och därför blir ren och skär fysik istället. Vilket är ett rejält handikapp för Gigi, som han kallas, då han samtidigt försöker nå fram och racersnabbt bygga en relation till förälskelsen Bibi, spelad av Adèle Exarchopoulos. Gigi och Bibi, lustigt eller hur? fnissar han.

Med det sagt gissar jag att något av det lite pinsamt oartikulerade i filmen också är ett medvetet val från Roskams sida. Visst, det är två schabloner som möts och ibland är de platta som känslomässiga staffagefigurer; hon den übercoola racerföraren från en överklassfamilj som mot omgivningens uttryckliga vilja förälskar sig i honom, gangstern, som inledningsvis är ångande sex och lockande mystik. Men det är också den här hänsynslösa bristen på förklaringar, på vettig logik eller underbyggnad som ger filmen dess hårdhet och stämning på väg mot peripetin halvvägs in i filmen. Det handlar då om den "sista stöten" som Gangster-Gigi och hans gäng ska genomföra innan han slutligen kan dra sig tillbaka och förändra sin livsstil.

Jojo, även här tassar Roskam runt över minerade schablonfält. Men som publik tänker åtminstone jag att när den där sista stöten äntligen är gjord, det är då twisten kommer och det är då som den här rent formmässiga och estetiskt starka gestaltningen också – äntligen! – kan matchas med en något mer fördjupad fortsättning. Någonting som liknar ett manus som inte vore skissat på en förmiddag.

Men nej, vi får inget veta om Gigis gäng, ingenting om varför i hela världen Bibis pappa är så förstående, ingenting om ... någon eller någonting.

Istället får vi se Bibi som kvinnligt bondeoffer för Gigis frihet. Det är till slut obegripligt, och dessutom obegripligt frustrerande. Men till och med en riktig bra regissör kan gå vilse.

Då hjälper det inte ens att ha två verkligt starka karaktärsskådespelare som Adèle Exarchopoulos ("Blå är den varmaste färgen") och Matthias Schoenaerts i huvudrollerna.