Men regissören Stefano Sollima vet hur man skruvar ett järngrepp runt publikens nerver, tycker Malin Krutmeijer.

Jag gillar inte riktigt uppföljaren till fransk-kanadensaren Denis Villeneuves ”Sicario” (2015). Den slänger ut den första filmens unga FBI-agent (Emily Blunt) till förmån för fullt fokus på de två samvetslösa gubbarna som lurade och utnyttjade henne.

Eftersom ”Sicario 2: Soldado” på alla sätt är en mer konventionell film än sin föregångare, innebär det att dessa män måste göras mer mänskliga och möjliga att gilla, så att de kan bära berättelsen. Således utvecklas nästan en bromance mellan Josh Brolins CIA-agent Matt Graver och Benicio Del Toros yrkesmördare Alejandro. De är förstås fortfarande hårdare än flinta och kapabla till ultravåld utan hänsyn, vilket så att säga kompenseras av att de får visa lite hjärta i förhållande till en tonårsflicka. Det är rätt olustigt.

De har helt enkelt blivit mer typiska actionhjältar, än när de var del i Villeneuves kyliga kritik av ett dubbelmoraliskt system där ont fördrivs med ont. Den nya storyn är också enklare och rakare, och som hyggligt smart och underhållande actionthriller fungerar ”Soldado” ändå bra.

Efter misstankar om att mexikanska knarkkarteller börjat smuggla terrorister över gränsen till USA får Gravers CIA-grupp i uppgift att hetsa kartellerna mot varandra. Regeringen vill hålla armlängds avstånd, så CIA anlitar bland annat Alejandro för att ha ihjäl lite folk, kidnappa en kartelledares dotter och lägga skulden på en annan kartell.

Sedan går det åt skogen, och då blir det svårt att värja sig för spänningen. Regissören Stefano Sollima har starka maffiathrillers som ”Suburra” (2015) och serien ”Gomorra” bakom sig, och han vet hur man skruvar ett järngrepp runt publikens nerver. Men han sentimentaliserar som sagt också: inte bara görs den mordiske Alejandro till lite av en plågad familjeman, han blir dessutom något slags ställföreträdande fadersfigur till två tonåringar i varsin ände av tillvaron i kartellerna.

Slutet lovar att åtminstone den ena av dem, den fattige underhuggarpojken, kommer att figurera i den tredje ”Sicario”-film som planeras. Kanske får vi möta flickan som vuxit upp i överflödet av sin pappas knarkpengar också. Det låter ju nästan romantiskt.