Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Trubaduren vid knarkkungens hov

Mexikanske Yuri Herrera låter en trubadur bli betraktare av mord och maktintriger. Han är en av vår tids väsentliga författare, skriver Magnus Eriksson.

Yuri Herrera föddes 1970 i Actopan, Mexiko.Bild: Henrik Nilsson

Yuri Herrera

BOKEN. Kungens trubadur. Övers Maria Cederroth. Nilsson förlag.

Den mexikanske författaren Yuri Herrera tecknar en värld utan nåd, men paradoxalt nog en värld som kanske inte är utan hopp. Det var ett mönster som var tydligt i romanen ”Kropparnas själavandring”, som gavs ut på svenska förra året och som även antyddes i ”Tecken som föregår jordens undergång”, med vilken Yuri Herrera presenterades för en svenskspråkig publik 2016.
Idén återkommer i romanen "Kungens trubadur", liksom de tidigare fint översatt av Maria Cederroth. Vi möter en sångare som framför sina berättande sånger på sjaskiga syltor. Men hans lycka vänder när den lokala knarkkungen hör honom och lejer honom till sitt hov.
Yuri Herrera framställer ”kungens” palats närmast som en renässansfurstes hov där alla vet sin plats. Sångarens uppgift blir att skriva sånger som förhärligar fursten.
Corridon är en populär genre i Mexico och Texas, och den handlar inte sällan om banditer. Trubaduren arbetar i en omhuldad genre, men skildringen av hans lakejtjänst får också allegoriska övertoner. Herreras roman framställer förhållandet mellan fursten och undersåten som en tidlös konflikt. Den ramas in av en lika evig konflikt mellan skilda maktcentrer där även kärleken spelar en avgörande roll. Romanen rymmer ekon från "Oidipus", "Fursten", "Macbeth" och "Gudfadern".
Herrera låter trubaduren, eller hovsångaren, stå bredvid som iakttagare: en närmast osynlig gestalt, när han inte hyllar kungen med sina sånger. När trubaduren handlar är det inte på eget initiativ. Då är det en för honom själv obegriplig erotisk längtan eller kärlek som driver honom.
Det är många turer i de skilda maktkamperna som utspelas inför läsarens ögon. Trubaduren blir en handlande person, men ofrivilligt. En av hans sånger visar sig också ödesdiger på ett sätt han inte väntat sig. Men trots att han är delaktig sker allt bortom hans kontroll. Och däri öppnas möjligheten till ett annat liv – bortom hovet och det förnedrande tjänandet.
Romanen är kort. De drygt hundratjugo sidorna är glest satta. Det är ett format som inbjuder till ett sakligt berättande. Yuri Herrera är också påfallande kortfattad, närmast korthuggen. Trots att mycket händer utvecklas sällan händelseförloppet. Vi ser inte människor mördas annat än i något enstaka fall. Vi ser dem när de blivit mördade. Även erotiken skildras vanligen som fullbordat faktum.
Det är en berättarteknik och en ton som understryker romanens allegoriska karaktär och mytologiska laddning. Draget understryks också av att många gestalter endast namnges utifrån sin roll vid hovet: Kungen, Arvtagaren, Flickan, Häxan, Trasan. Trubaduren får ibland ett namn, vilket ger honom en särställning – kanske som bärare av hoppet om en annan värld. Jag behöver väl inte tillägga att Yuri Herrera är en av vår tids väsentliga författare?
Gå till toppen