Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Nyöppnade Copenhagen Contemporary växlar upp ambitionerna

"One two three swing!" Doug Aitken "Song 1", Copenhagen Contemporary, t o m 30/12.

Superflex, "One Two Three Swing!". Installation på Copenhagen Contemporary.Bild: Anders Sune Berg
Dammet ryker och borrmaskinerna väsnas, men konsten är i alla fall på plats. Copenhagen Contemporary jobbar in i det sista inför nyöppningen på Refshaleøen. Ett stenkast bort har populära Copenhagen Street Food, "Reffen", slagit läger med utsikt tvärs över vattnet mot Den lille havfrue. Funkiga toner blandas med doften av friterad sötpotatis och slamret från metallverkstan intill. Här växer enligt CC stans nya kulturkvarter fram, även om det än så länge inte är helt lätt att sikta bland rostiga containrar och flagnande varvsbyggnader. Men där ryms teater, urban camping och flytande studentbostäder i djärvt turkos arkitektur, strax intill omsusade gourmetkrogen Amass som odlar sin köksträdgård på kajen.
Fast läget är betydligt mindre centralt än Papirøen, där en grushög är allt som återstår av CC:s tidigare lokaler inför bygget av flådiga bostadskvarter. Med sjutusen nya kvadratmeter till förfogande är flytten dock inte nödvändigtvis av ondo. Snarare kan det bli en uppväxling för den privat drivna konsthallen, som dragit en hipp storpublik från starten år 2016. Det är perfekt att cykla hit, säger nya direktören Marie Nipper som lockats hem från Tate Liverpool - men en gråkulen vinterdag lär det bli tuffare att övertyga besökare att ta turen.
Utställningsprogrammet matchar ambitionerna att visa internationell konst i grandiost format, även om Nipper flaggar för mer experimentella satsningar längre fram när även ovanvåningen tas i anspråk. Det är goda nyheter, då CC hittills uteslutande valt säkra kort i form av sedan länge etablerade, företrädesvis manliga stjärnor. Danska trion Superflex som inviger är inget undantag. Som ett av landets hetaste namn på den globala konstscenen, visar de här skulpturala "One two three swing!", ursprungligen gjord för den forna turbinhallen på Tate Modern i London. På CC breder den kollektiva gungupplevelsen ut sig som en geometrisk jättelekplats. Ett orange metallrör binder samman installationen, och skapar olika situationer för socialt gungande. Samtliga gungsitsar är gjorda för tre - enligt Superflex finns alltför många individualister eller "one-swingers" i samhället. Vad som behövs är mer samarbete, gemenskap och tro på kollektivets förändrande kraft. Naturligtvis kan jag inte låta bli, och svingar liksom övrig press snart över det mjuka korkgolvet.
Så lätt de får oss att le och lyckligt dingla med benen. I sommar är trion passande nog aktuell på Bundeskunsthalle i Bonn i en grupputställning, som utforskar lekens subversiva och förlösande kraft. Deras arbete knyter an till teorierna om homo ludens, den lekande människan, som den nederländske kulturhistorikern Johan Huizinga utvecklade redan på 1930-talet. Det var tankar som inspirerade de franska situationisterna som ville revolutionera samhället och konsten genom bland annat just interaktiva situationer.
På liknande sätt har 25-årsjubilerande Superflex förenat socialt engagemang med det spexiga, kritiska och utopiska och fått publiken att kliva in i leken. För ett par år sedan riggade de upp ett Vilda västern-skådespel på Lunds konsthall, medan de på hemmaplan gett stadsdelen Nørrebro en vitamininjektion med konstparken Superkilen. Och visst är de suveräna på att framkalla den där känslan av oväntat välbefinnande, som nu då de sätter ett enormt spegelklot i pendling ovanför heltäckningsmattans färglysande ränder. Samtidigt kan deras arbete, i likhet med kollegan Olafur Eliassons, ibland kritiseras som lättviktig underhållning. På CC är det särskilt i den senare hallen enormt mycket yta som tas i anspråk för ett inte särskilt komplext verk. Jag kunde ha önskat något mer. Men konst får också lov att vara kul! Optiskt fascinerande och frestande taktilt gör det mig på smittande gott humör.
Desto mer förtätad är amerikanske Doug Aitkens cirkelformade videoinstallation "Song 1" som väntar i sista hallen. "I only have eyes for you": orden flyter ljuvt genom mörkret. Den kända jazzmelodin från 1930-talet framförs om och om igen, men varje gång känns fraserna som nya. I scener som raffinerat flätas in i varandra följer vi olika sångare och karaktärer från bardisk och hiss till metropolens autostrada. I likhet med tidigare videokonstnärer som visats på CC, däribland Ragnar Kjartansson och Pierre Huyghe, är det lika proffsigt producerat som tjusande filmiskt. I "Song 1" dyker mer eller mindre kända artister och skådespelare - som Tilda Swinton - upp i olika sekvenser, men hennes stjärnglans är egentligen överflödig.
Suggestivt och nästan olidligt romantiskt triggas mängder av parallella historier om längtan och kärlek igång. Det är ett verk som skräddarsytt för CC:s intentioner, och demonstrerar varför en konsthall med dess resurser och ytor behövs i Köpenhamn. Magnifikt visar Aitken vad videokonst under rätt förutsättningar kan vara: en totalupplevelse att förlora sig i.
Gå till toppen