Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Valet 2018

Det är som sommaren 1994, men ändå inte

Det finns likheter med sommaren 1994, skriver Björn Magnusson (L), men också stora skillnader. På bilden blir bronsmedaljörerna från USA-VM välkomnade hem av 60 000 personer i Rålambshovsparken i Stockholm.Bild: ARI LOUSTARINEN
De svenska fotbollsframgångarna får mig att tänka på VM -94. För er som minns var det vädermässigt en magisk sommar då också. I en krönika i Sydsvenskan kunde man läsa att vi nu infriat alla rekvisit för att kunna tituleras ”bananrepublik”. Vi hade nämligen i det närmaste tropiskt klimat, en usel valuta och var ganska hyggliga i fotboll, precis som är fallet sommaren 2018.
Där upphör emellertid likheterna. 1994 hade landet en jobbig situation ekonomiskt och de flesta siffror pekade i fel riktning. Idag har vi en fantastisk tillväxt, mycket beroende på en ”dopad” valuta som gör att svensk export går bättre än någonsin.
Men det är inte bara på det ekonomiska planet som det skiljer sig från 1994. Det har hänt stora saker på andra områden också. Det publiceras regelbundet olika index för olika samhällsområden där Sverige oftast placeras ”top 10”, till exempel inom klimat och jämställdhet.
Vi är långt ifrån bäst på allt, vi har stora utmaningar bland annat inom skolan, integration, kriminalitet och sjukvård. I en valrörelse sker det av naturliga men beklagliga skäl, en polarisering där den ena sidan försöker måla allt i svarta färger och den andra i ljusa, av det enkla skälet att man tror att det gagnar det egna intresset. Ingen verkar ha förstånd att försöka ge en verklighetsbild som stämmer med den verklighet man säger sig företräda. Inte konstigt att väljarna blir förvirrade och känner sig underskattade. Ingenting är antingen svart eller vitt.
Nummer ett på den ”svarta” sidan är otvetydigt Sverigedemokraterna. När man beskriver svenska bostadsområden som ”krigszoner” (Jimmie Åkesson) har man lämnat den gängse problembeskrivningen långt bakom sig. SD är inget parti som andra. Med nationalistiska och främlingsfientliga rötter intar de en särställning i svensk politik.
De som representerar SD i kommunalvalet i Staffanstorp är hyggliga, ja jag vill gärna säga trevliga, medelålders män med de bästa avsikter. Det finns ingenting som jag känner till som skulle kunna betecknas som anmärkningsvärt i deras agerande eller uttalande (till skillnad mot i många andra kommuner). Dock är det så att de har valt att lägga sin fritid och sitt politiska engagemang i ett parti vars värderingar är allt annat än liberala. Det räcker för mig och mitt parti för att bestämt avråda från att lägga sin röst på dem.
”Det finns de som fortfarande inte förstår varför det i samtliga riksdagspartier ryms en stark ovilja att samarbeta med Sverigedemokraterna, trots att partiet nu är ett av landets större. Orsaken till denna ovilja är inte komplicerad. Den står att finna i SD:s återkommande och djupt obehagliga rangordning av människor.” (Peter Wolodarski i Dagens Nyheter)
Låt oss nu hoppas på en valrörelse som är ren, juste och respektfull. En beskrivning av verkligheten och våra framtida utmaningar som är väl avvägd utan att svartmålas eller spelande på våra rädslor. Och att vi vinner fotbolls-VM …

Björn Magnusson

Gruppledare för Liberalerna i Staffanstorp/Hjärup
Gå till toppen