Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Mys runt den pessimistiska lägerelden

BOKEN

Lars Åberg

Landet där vad som helst kan hända. Karneval förlag.

Markus Uvell

Bakslaget – radikalt etablissemang, konservativa väljare. Timbro förlag.

Det talas mycket om filterbubblor och åsiktskorridorer, även om båda till stor del tycks vara myter. Folk läser visst saker på sociala medier som de inte håller med om, och man får visst prata om invandring i det här landet. Däremot slås jag, när jag läser Lars Åbergs ”Landet där vad som helst kan hända”, av en stark känsla av utanförskap. Hans snärtigt fastslagna teser och sorgsna betraktelser kräver en förförståelse som jag saknar. De kräver att man så att säga är på insidan av den självklara värdegemenskapen kring tesen om att Sverige håller på att gå åt helvete och att det är invandringens fel. Jag är ju inte det, så jag letar efter belägg för påståenden, fakta att backa upp utsagorna med. Men det här är helt enkelt inte den typen av bok.
Den här typen av bok, inser jag också, har jag däremot läst otaliga gånger från andra åsiktskluster. De kallas ibland reportage, ibland idéböcker och ibland, om man är pretentiös, essäsamlingar. De har det gemensamt att författarna inte känner sig nödgade att motivera sina ställningstaganden – tyckandet och känslorna räcker. Ibland är de språkligt välskrivna, vilket Åbergs bok bitvis är, ibland innehåller de intressanta tankar, vilket Åbergs bok också emellanåt gör, men för att kunna ta till sig läsningen måste man i allmänhet dela författarens grundpremisser tillräckligt mycket för att inte fråga efter mer än så.
Eftersom jag inte gör det blir jag besviken när han tryfferar intressanta reportage om framväxten av den tribalistiska multikulturtanken eller intervjuer med Lise Tamm, chef för Riksenheten mot internationell organiserad brottslighet, med konspirationsteorier om politikers aktiva projekt att uppifrån införa mångkultur eller tvärsäkra påståenden om att integrationen aldrig fungerat så illa som nu, utan att ens definiera vad han menar med integration.
Annat är än mer anmärkningsvärt, som när han beskriver etnologen Karl-Olov Arnstberg som ”en så hård kritiker av det multikulturalistiska tänkandet att han placerats i ett medialt giftskåp”. Arnstberg är alltså numera öppen rasideolog och antisemit som skriver om hur judiska intellektuella har en ”dold agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni” eller om hur ”den vita rasen kan redan under nästa århundrade vara något som bara går att beskåda på museum”. Man måste anstränga sig rätt hårt för att formulera det som ”kritik mot multikulturalism”.
Efter Åberg blir Markus Uvells ”Bakslaget – radikalt etablissemang, konservativa medborgare” som att dricka ett glas kallt vatten. Uvell och jag delar inte heller åsikter om exempelvis invandring eller Sverigedemokraterna, men här finns fakta, här finns torrt resonerande och gediget undersökningsmaterial och här finns en ansats att faktiskt tala också till läsare som inte redan myser vid samma lägereld.
Uvells tes är att svenskarna i gemen är mycket mer konservativa än det politiska etablissemanget, och att de i protest mot politikers upptagenhet vid könsroller och växthuseffekten i stället dels gått till Sverigedemokraterna, dels förskjutits värderingsmässigt i en än tydligare konservativ riktning.
Uvell argumenterar väl för sin sak, även om han bitvis säger emot sig själv när han samtidigt påstår att värderingar är extremt svårrörliga, att vi sett ett starkt konservativt skifte och att svenska folket exempelvis ändrat uppfattning väldigt snabbt om homosexuella. Allt det här kan rimligen inte vara sant på en gång. Han för också intressanta resonemang om de allt djupare värderingsklyftorna inom borgerligheten och utmaningarna med att hitta ett gemensamt borgerligt projekt som kan vinna tillbaka väljare från SD utan att gemenskapen spricker.
Min stora invändning är att jag tror att han har fel. Det han spaltar upp som konservatism består nästan enbart av å ena sidan invandringsskepsis, och å den andra en viss försiktighet gällande nya reformer för att inte förstöra sådant som idag fungerar. Det sista kan förstås kallas konservativt, men det kan åtföljas av alla sorters ideologisk inriktning på de reformer man ändå vill se. Och invandringsmotstånd kallas förvisso numera emellanåt konservativt, men den sortens lågmäld reflekterande civilsamhällesvurmande konservatism som Uvell tolkar in hos folket märks ju inte så värst inom det SD som han säger har gynnats av den här opinionsrörelsen. Också i Uvells egna data ser man dessutom att folk i gemen tvärtom gillar utvecklingen mot exempelvis mer jämställdhet och bättre miljöhänsyn.
Det han har fog för i sina siffror är dock oroväckande i sig, nämligen att svenskarna blir allt mer pessimistiska. Vi må få det materiellt bättre hela tiden, men på ett övergripande plan tycker ändå en bred majoritet att samhället går åt fel håll. Här knyts Uvells data ihop med Lars Åbergs nostalgiska eländesberättelse om ett land i kollaps. Inte för att Åberg har rätt i sak, men för att han tycks dela sin svartsyn med förfärande många andra svenskar.
Det här är ett potentiellt stort samhällsproblem, och avhjälps inte av att käcka forskare rabblar siffror om BNP eller ens om reallöner. Det är inte ekonomin som människor oroas över, visar Uvell, utan betydligt mer svårgripbara saker som medmänniskornas moral eller känslan av trygghet i landet. It’s no longer the economy, stupid. Så uttrycks också ett värderingsskifte, ett skifte i vad människor över huvud taget grundar sina värderingar på.
Gå till toppen