Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Ant-Man and the Wasp: Ointressant new age-flum

Michael Tapper är inte imponerad av Peyton Reeds superhjältefilm.

Ant-Man och Wasp möter barnfilmsklantiga skurkar.Bild: Disney

Ant-Man and the Wasp

BIO. SCIENCE FICTION/ACTION. USA, 2018. Regi: Peyton Reed. Skådespelare: Paul Rudd, Evangeline Lilly, Michael Peña, Michelle Pfeiffer. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.52.

Sedan Disney köpte Marvel 2009 har filmproduktionen ändrat karaktär. Borta är ”X-Men” och den oroande skildringen av superhjältarna som mänskliga mutanter utstötta och förföljda av en reaktionär politisk maktelit. I de nu dominerande ”Avengers”-filmerna är superkrafterna inte längre en förbannelse utan en positiv ego-kick. Allegorin över ett dystopiskt samhällsklimat med totalitära tendenser är förpassad till marginalerna, om den överhuvudtaget syns.
Huvudpersonerna har blivit ett nödvändigt vapen främst mot onda utomjordingar, vilka på 1950-talsvis vill ödelägga vår planet i syfte att ta makten över hela universum. Betoningen ligger på lättviktig familjeunderhållning med snälla superhjältar och enkla bilder av gott och ont. Och Scott Lang (Paul Rudd), alias Ant-Man, är den snällaste av dem alla, till den grad att han gör en så slät figur att även de mest perifera bifigurer överskuggar honom i lyskraft.
Det blir ännu tydligare i uppföljaren ”Ant-Man and the Wasp”, där den oslagbart mest intressanta rollfiguren är antagonisten Ava Starr (Hannah John-Kamen), alias molekylärt instabila Ghost (en manlig figur i serieförlagan). Som hennes namn antyder, lever hon i en spöktillvaro där endast korta stunder av stabil fysisk existens ger respit från att oavbrutet slitas sönder i sina minsta beståndsdelar och fogas samman igen. Varför handlar inte filmen om henne i stället?
Den frågan återkommer gång på gång när jag betraktar den ointressanta och snurriga handlingen kring forskaren Hank Pyms (Michael Douglas) försök att med hjälp av dottern Hope (Evangeline Lilly), alias Wasp, rädda sin fru Janet van Dyne (Michelle Pfeiffer) från 30 års superkrympt fångenskap bland elementarpartiklar i ”quantum realm”. Självklart blir hon räddad. Vi snackar affischnamnet Michelle Pfeiffer.
Mer pressande frågor är i så fall hur hon lyckats överleva och vad hon egentligen består av då hon är mindre än atomer. Men frågorna förblir lika obesvarade som den om vart alla atomer tar vägen när Scott och Hope krymps till Ant-Man respektive Wasp. Eller hur de kommer tillbaka igen vid återställningen till normalstorlek. Men så är det här också en new age-flumfilm i kvasivetenskaplig förpackning.
Nå, förutom Ghost hotas Ant-Man och kompani också av ett gäng samvetslösa gangstrar som handlar med illegal högteknologi och som av oklara skäl vill lägga beslag på Pyms kvantfysiska laboratorium. Här kunde filmen blivit en intressant thriller kring industrispionage, vår tids absolut största spionbransch. Men då skurkarna är lika barnfilmsklantiga som Dunder-Karlsson och Blom i ”Pippi Långstrump” stannar inslagen vid enkel slapstick med förutsägbart slut för fårskallarna.
”Ant-Man and the Wasp” överraskar bara i ett avseende, och det är censurens åldersgräns på 11 år. Det är åtminstone 11 år för högt.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 6 juli
Gå till toppen