Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Michael Tapper: Sharp objects: Motvillig återvändare möter sin barndoms demoner

Michael Tapper ser en uppgörelse med onda, självförgörande kvinnoroller.

Amy Adams övertygar i rollen som kriminalreportern Camille, riden av självförakt.Bild: HBO Nordic

Sharp objects

TV-SERIE. 8 avsnitt på HBO Nordic. Skapad av Marti Noxon. Regi: Jean-Marc Vallée. Med: Amy Adams, Patricia Clarkson, Eliza Scanlen, Chris Messina. Längd: cirka 1.00/avsnitt.

Miniserien ”Sharp objects”, efter Gillian Flynns (”Gone girl”) debutroman ”Vassa föremål” från 2006, är en giftig häxblandning av kvävande konformism, mentalsjukdom, självskadebeteende, läkemedelsmissbruk, mobbning, dysfunktionella familjer, destruktiva könsroller med mera. Allt ramas in av en klassisk berättelse om återvändaren till byn på vischan som tvingas gå i närkamp mot sin barndoms demoner.
Och eftersom det utspelar sig i USA:s Old South – mentalt kvar i 1800-talets slavsamhälle och med bara en lätt puts av modernitet från 20:e och 21:a århundradena – ramlar vi strax in i en modern skräckupplaga av ”Borta med vinden”.
Så som det brukar vara i en Southern Gothic-saga är det oskuldsfullt och vackert på ytan, men genomruttet därunder. Man säger ”bless your heart” med ett leende men menar egentligen "fuck you” med en käftsmäll, får vi veta i en dialog. Allt är teater, ingenting är vad det ser ut att vara.
Camille (Amy Adams) som jobbar som kriminalreporter på en dagstidning i St. Louis åker motvilligt hem till barndomens byhåla – Wind Gap, Missouri – för att skriva en serie reportage om hur några flickmord påverkat det lilla samhället. Hon visar sig vara en Södern-prinsessa, en Southern Belle, på rymmen undan en paradisisk uppväxt. Ser det ut som. För hemmet är byns flottaste hus, där mamma Adora (Patricia Clarkson) tronar som en drottning över bygden med hjälp av sitt lokala industriimperium.
Verkligheten under ytan avslöjar sig emellertid snart på Camilles kropp, vars hud är översållad av ord hon karvat in till vanställande ärrbildningar: ”Vanish”, ”Dirt”, ”Fix”, ”Ripe", "Cherry” med flera. Orden har blivit till titlar på seriens åtta avsnitt men är också nycklar till det självförakt som rider huvudpersonen som en mara, dag som natt.
I berättelsen finns en gruffig gammal sydstatssheriff (Miguel Sandoval), en snygg ung kriminalare från Kansas City, Richard (Chris Messina), och några andra män. Men de är helt perifera i denna uppgörelse med onda, självförgörande kvinnoroller som går i arv från en generation till nästa. Kvinnor som dominerar, skadar och slutligen också tillintetgör andra kvinnor. En bild av kvinnors inre sabotage av sig själva, skulle nog Ingmar Bergman säga.
Ett klassiskt maktredskap i händerna på alfakvinnan Adora är traktens djungeltelegraf, byns sociala kontroll. Den konstruerar en alternativ verklighet av rykten, förtal och rena påhitt, som lägger sanningen till rätta. Om vilka som är vi, vilka som är dom. Vilka som är moraliskt fallna, därmed skyldiga, och vilka som är höjda över alla misstankar.
Amy Adams (även producent) övertygar med en hudlös rolltolkning av en flicka som aldrig kan bli vuxen eftersom hon är fången i barndomens inferno. En andlig syster till Patrick Melrose som öppnar sin överklass alla stinkande varbölder. Samspelet med Patricia Clarksons kyligt manipulativa Adora utgör seriens trollbindande nav. Kring dem finns visserligen en rad andra fascinerande rollporträtt, inte minst Eliza Scanlen som Camilles lillasyster Amma, traktens nya giftorm maskerad till sexig Lolita, men Camille och Adora är historiens början och slut.
Regissören Jean-Marc Vallée (”Big Little Lies”) är noga med att förankra serien realistiskt. Även om han successivt skruvar upp frekvensen av minnesfragment, associativa klipp och drömbilder så är ”Sharp objects” ingen postmodern orgie i parallella verkligheter med alternativa tolkningar. Som framgår ovan handlar den om att spränga sådana onda luftslott. På andra sidan bildstormen, med likheter till Nicolas Roegs (”The Man Who Fell to Earth”) berättande, finns både sanningen och den verklige mördaren. Oskadliggjord vid berättelsens slut men efterlämnande ett slagfält översållat av förstörda själar, förstörda liv.
Gå till toppen