Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Olydnad: Bitvis briljant om passion och tradition

Men dramat faller sönder i tre olika historier, tycker Annika Gustafsson.
Bild: Lucky Dogs

Olydnad

BIO. DRAMA. Storbritannien/USA (Disobedience), 2017. Regi: Sebastián Lelio. Med: Rachel Weisz, Rachel McAdams, Alessandro Nivola. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.54.

”Olydnad” är den chilenske regissören Sebastián Lelios första utländska filmen efter sitt internationella genombrott med ”Gloria” (2013) och ”En fantastisk kvinna” (2017), belönad i år med Oscar för bästa utländska film. Hans nya verk baseras på en roman av brittiskan Naomi Alderman där handlingen utspelar sig nästan helt i en sluten judiskortodox miljö i London. "Olydnad” är inget dåligt arbete, långt därifrån, och Lelio briljerar i vissa scener med lysande visuell gestaltning. Men filmen har inte samma berättarflyt och framför allt inte samma nerv och täta dramaturgiska uppbyggnad som de två tidigare nämnda verken.
Upptakten äger rum i en synagoga i London där en gammal rabbin håller en sista förkunnelse om skapelsen och betonar människans fria vilja innan han faller ihop. Därefter hoppar handlingen fram till New York och fotografen Ronit (Rachel Weisz). Hon avbryts i sitt arbete av ett telefonsamtal och flyger hem till London och den sammankomst bland ortodoxa judar vilka hedrar den avlidne, hennes far. Ronit är den enda kvinnan i rummet som inte bär peruk med långt, rakt, svart hår. Snabbt står det klart att hon varit borta länge efter att ha brutit mot de strikta regler vilka styr församlingsmedlemmarnas liv.
Nu förenas hon på nytt med sina två gamla närmaste vänner, Dovid (Alessandro Nivola), som står på tur att ta över församlingen efter Ronits far, och hans hustru Esti (Rachel McAdams). Undan för undan avslöjas att Ronit och Esti tidigare haft en passionerad kärlekshistoria och känslorna blossar upp på nytt.
Det är som upplagt för en berättelse med den kritiska udden riktad mot de fastlagda, auktoritära reglerna och traditionerna, där kvinnan är underordnad mannen, samt utfrysning av varje avfälling. Och ”Olydnad” blir också det dramat. Här finns en lysande, skarp middagsscen under sabbaten när en kvinna börjar kritisera Ronit för att fortfarande vara ogift. Då kommer svaret om hur många olyckligt gifta det finns i gemenskapen och hur många självmord det har lett till.
Problemet med ”Olydnad” är att den lite grann faller sönder i tre historier - den om Ronit, den om Esti och den om Dovid. Dessvärre knyts de aldrig riktigt samman och framför allt hänger stackars Esti mest i luften. Filmen berättar ytterst lite om hennes bakgrund och knappast något om Dovids mer än att han har varit den gamle rabbinens främste lärjunge. De två vännerna finns mest där för att belysa Ronits rollgestalt och konstruktionen lyser igenom. Rachel Weisz skådespeleri är också det som tydligast stannar i minnet men det är ett rollporträtt långt från de i både ”Gloria” och ”En fantastisk kvinna”.
1999 gjorde den israeliske filmaren Amos Gitai dramat ”Kadosh” som skärskådar ett judiskortodoxt äktenskap. Även syskonen Ronit och Shlomi Elkabetz har i tre olika verk skildrat detsamma med tyngdpunkt på kvinnans roll. Deras belysande ”Rättegången – Amsalem vs Amsalem” (2014) har en politisk potential långt större än den i ”Olydnad”.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 6 juli
Gå till toppen