Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Strunta i stilen – Odd Nerdrum är en viktig samtidskonstnär

Odd Nerdrum är en självutnämnd hjälte inom den klassiska realismen. I själva verket är han en viktig samtidskonstnär, skriver Thomas Millroth.

Odd Nerdrum skapar visioner. "Five singing women", olja på duk.

Odd Nerdrum, Nick Alm, Maud Lewenhaupt du Jeu.

KONST. Det handlar om oss… Klassisk realism i konsten, Krapperups konsthall, t o m 29/7.
Klassisk realism i konsten betyder att varenda målning och skulptur handlar om människan, eller rättare sagt kroppar - mängder av kroppar, nakna, intima, påklädda, vuxna, barnsliga, apokalyptiska och i svår trängsel. Anknytningen till de gamla mästarna är påtaglig på Krapperups konsthall. Nick Alms naturalistiska akvareller och oljemålningar påminner om rörelser kring förra sekelskiftet, om Anders Zorn och ryska vandrarmålare. Och Maud Lewenhaupt du Jeu förflyttar mig till Christian Erikssons eller Per Hasselbergs ateljéer i Paris. Medan Odd Nerdrums dramatik är så personlig att det numera är meningslöst att kalla honom eklektiker.
Hantverket imponerar. Nick Alms figurkompositioner är gjorda efter levande modeller innan de fogats samman till teatraliska tablåer. Glansdagrarna och stofferna är övertygande vare sig han är på kafé eller ute på stan. Och kropparna poserar, de agerar inte; kontaktlösheten är isande. Han visar en kall värld.
Lewenhaupt du Jeus små skulpturer är komplicerade rörelsemönster. Med samspelande kroppar vill hon visa intimitet och närhet. Virtuositeten är uppenbar, en enda figurgrupp kan kräva upp till fyra olika gjutformar, och avslutande ciselering och patinering är perfekt genomförda. Skulpturerna är nätta och behagliga i sin finish. Jag söker särmärken på de idealiserade kropparna och upptäcker vad som mest fångar Lewenhaupt du Jeu: de labyrintiska hålrum som bildas mellan lemmarna och famntagen. Skulpturernas insidor är essensen. Och hon hade faktiskt lika gärna kunnat välja icke-föreställande former med samma resultat.
Fast nu svär jag i kyrkan, den klassiska realismen är ju en rörelse mot just modernism och abstrakt konst. Odd Nerdrum har länge varit huvudperson. Men historien börjar ju inte med att han som 19-åring upptäckte Rembrandt. Många konstnärer före honom har sökt upp äldre mästare i protest mot tidens förfall. I ”Fantasiens museum” (1947) skriver André Malraux om den konst som ”sätter kulturen på de anklagades bänk” och utropar egna hjältar. Nerdrum är en självutnämnd sådan. Att han i dag förkroppsligar det manliga geniet bryr jag mig inte om för det säger egentligen ingenting om hans verk.
Nerdrum har gång på gång skapat bilder som smälter samman med sin tid för att göra den begriplig. Någon gång i slutet av 1970-talet i en tid av attentat och ogenerat statligt våld såg jag både hans och Gerhard Richters målningar av mordet på Andreas Baader. Jag tror inte Nerdrum gillar jämförelsen med Richter, men skillnaden är talande. Båda frågar hur våld hänger samman med moraliskt och politiskt förfall. Richter lät den dödade försvinna in i diset som ett flämtande ljus. Nerdrum skruvade upp klärobskyrens mest bländande strålkastare à la Caravaggio. En melodramatisk operascen, men svek och falska ideologier kräver ett sådant språk. Richter blundade, Nerdrum skapade en vision. Och så har han fortsatt.
Målningarna i Krapperup skulle kunna beskrivas med Vergilius: ”Detta är skuggors hem, den dövande nattens och sömnens.” Landskapen är insvepta i disigt sfumato, monumentala kroppar fyller dukarna, fötterna är tunga av vandring och ögonen bländade. De kan påminna om Tarkovskijs filmer. Här är ingen plats för segrare och hjältar, det är de utsattas berättelse, krigsoffer, flyktingar. Här finns inga svar. I varje konstverk finns något oåtkomligt, odefinierbart som ger det vitalitet. Dukarna befolkas av trotsiga kvinnor som drar genom landskapen i sönderrivna kläder. Nerdrums kvinnor är aktörer, deras blottade kroppar handlar aldrig om passivitet som Alms mondäna nakenhet.
Bäst gillar jag Nerdrum då han är gåtfull. Förklarande detaljer som skapar anekdoter gör att jag tappar intresset. Men det finns målningar där varje detalj hamnar där den ska, inte bara utifrån sin funktion i kompositionen men också utifrån sitt uttryck och sin symboliska mångtydighet. I ”Five singing women” vilar fem kvinnor och en liten gosse i ett förött landskap. Deras enkla kläden täcker mest benen, och ibland vittnar en röd ton över fötterna om att de är utmattade av vandring. Blindkäpparna ligger som ormar på marken, men händerna knyts och öppnas; en sång stiger ur deras öppna munnar. I den här målningen har Nerdrum försökt skapa det Malraux beskriver som ”någonting annat, som icke är underordnat den kultur, ur vilken det föds”. Idag ses sådant som hopplösa projekt, vilket ju säger en hel del om vår tid. ”Five singing women” är ett sätt att vara i världen nu, med dess apokalyptiska stämningar.
Numera är gränsen mellan de klassiska realisterna och dagens figurativa konst ointressant. Det borde bara vara verken som räknas och inte några anspråk på stil. Och när Nerdrum med gammalmästerlig tjurskallighet skapar nya verk av apokalypsen förblir han en viktig samtidskonstnär.
Gå till toppen