Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Våldet börjar alltid i föreställningen om den andre

Världen så som vi känner den är ett resultat av folkvandringar. Det påminner tysk-bulgariske författaren Ilija Trojanow om i en bok där migranten blir människa.

Ilija Trojanow föddes 1965 i Sofia, Bulgarien, och kom med sina föräldrar till Tyskland. "Efter flykten" är hans första bok i svensk översättning.Bild: Thomas Dorn

Ilija Trojanow

BOKEN. Efter flykten. Övers Ola Wallin. Ersatz.

”Flyktingen är för det mesta ett objekt. Ett problem som måste lösas. Ett tal. En punkt bland kostnaderna. En punkt. Aldrig ett komma”. Utan att gå så långt som att migranten skulle vara en ”egen människokategori” är det lätt att instämma i Ilija Trojanows iakttagelse att flyktingen sällan får framträda i sin egen rätt.
Att den uppburne tyskspråkige författaren Trojanow försöker förhålla sig till och förändra detta faktum hänger förmodligen samman med både hans omvittnade politiska engagemang och barndomens egen flykt från Bulgarien.
"Efter flykten" är ett kollage av poetiska allmängiltiga aforismer, konkret biografisk kortprosa och några märkliga och mindre lyckade dialoger. Sättet att föra samman politiskt och personligt påminner om det som Hynek Pallas använder sig av i sin fina och tematiskt angränsande essäsamling "Ex: migrationsmemoarer", som nyligen utkom.
Bokens första del, betitlad ”(Om störningarna)” är en fragmentarisk skildring av migrantens möte med myndigheter och majoritetssamhälle som varken kan eller vill förstå. Det handlar om misstänksamma frågor för att nagla fast identiteter ingen vill kännas vid, mjuka ord som mest av allt markerar mottagarens annorlundahet (”Man hör inte alls att ni inte är härifrån”) och förnedrande scener likt den där lärarinnan vägrar ta emot den nyanlände småskolepojken då hon redan har ”fyra turkar” i klassen.
Jag inser att allt detta måste sägas, att perspektivet Trojanow inledningsvis anlägger egentligen är omöjligt att invända mot; att han har rätt i att våldets början alltid finns i föreställningen att ”de andra” aldrig kan bli mer än så. Men samtidigt etablerar han en entonig eländesberättelse som olyckligt bekräftar bilden av migranten som ett underordnat objekt utan egen agens.
Trojanow löser emellertid detta dilemma lika medvetet som elegant genom att ge bokens andra del, ”(Om befrielserna)”, ett helt annat och långt mer hoppfullt anslag. Exiltillvaron är på intet vis enkel, men ger ändå upphov till nya möjligheter. Den kan förstås betyda befrielse från förtryck och föregivna livsformer, men också att ett nytt språk och materiellt manöverutrymme erövras.
Mellan raderna ryms därmed en realistisk rekapitulation av varför människan alltid har satt sig i rörelse och kommer att fortsätta göra så. Som historikern Karl Schlögel konstaterar i sin mästerliga essä "Planet der Nomaden" ("Nomadernas planet") är folkvandringar ett återkommande historiskt normaltillstånd; dessutom ett som har skänkt oss världen så som vi känner och värderar den. Det går kort sagt inte att drömma om kosmopolitiska städer utan flyktingar.
Trojanows bok är ingen sensation, men med sin stilistiska skicklighet och personliga prägel gör han migranten till människa och erinrar samtidigt om förhållanden som flertalet politiska företrädare idag gör sitt yttersta för att förtränga.
Gå till toppen