Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Vidsynta metalband spelar syntar

Lejonprinsessan trampar inte i klaveret.Bild: Season of Mist

The Lion's Daughter

ALBUM. Future cult

Förr i tiden uppfattade metalskallar ofta syntar som en personlig skymf. Band stoltserade i skivkonvolut med att de vägrade nyttja sådana lömska instrument. Mer vidsynta artister kunde ha keyboards i intron, men helst inte i riktiga låtar. Fast jag klandrar ingen. Synt i metal har ofta låtit plastigt, eftersom få musiker haft koll på vad man faktiskt kan göra med alla reglage och tangenter. Det simpla tutandet på Emperors "In the nightside eclipse" (1994) kan inte ha låtit vidare majestätiskt ens när det begav sig. Idag låter det inte ens charmigt, bara daterat. Jämför med keyboard­bruket hos Nine Inch Nails eller Skinny Puppy kring samma era och skillnaden är skrattretande.
Tack vare erfarenhet och teknikutveckling har metal­världen blivit mycket bättre på att ta tillvara potentialen i det elektroniska. Emperor-ledaren Ihsahn har blivit så skicklig att det är synthwave-partierna på hans senaste soloalbum "Àmr" som lämnar det mest bestående intrycket.
Det finns också utrymme för band som The Lion's Daughter. Medan andra band använder keyboards som ett komplement till traditionell metalinstrumentering, låter St Louis-­trion bitvis elektroniken dominera. Tredje albumet "Future cult" låter som om Perturbator och Zombi fått i uppdrag att remixa ett Coffinworm-­album. De retroljudande keyboard­inslagen bidrar ömsom med obeveklig repetition och extra lager av oväsen, ömsom med tydliga melodier och neonfärger i det nattsvarta. Balansen är sällsynt väl avvägd. Alla metalmusiker som undrar varför de har med en keyboardist i replokalen borde lyssna på The Lion's Daughter.
FLER TIPS
Deafheaven: Ordinary corrupt human love (album)
Immortal: Northern chaos gods (album)
Burial Invocation: Abiogenesis (album)
Gå till toppen