Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Moa Berglöf: Vi får aldrig glömma. Ändå gör vi det.

Sörjande kvinna vid begravningsceremoni i Potocari, nära Srebrenica.Bild: Amel Emric
I onsdags fick ytterligare 35 döda plats bland de mer än 6 000 vita gravstenarna i Potocari i östra Bosnien Hercegovina, några kilometer norr om Srebrenica. Samma ceremoni sker varje år, för fortfarande 23 år efter massakern i Srebrenica hittas och identifieras nya offer. I år fick två tonårspojkar, 16 och 17 år gamla vid tiden för massakern, till slut sin grav.
Våren 1993 kom två nya kompisar till min högstadieklass (jag inser när jag skriver detta att de måste ha varit jämnåriga med de tonåringar som begravdes i Potocari). De hade flytt med sina familjer från ett land som hette Bosnien, fick vi veta, där det var krig och omöjligt för dem att leva. Mycket mer koll än så hade vi varken på landet, på kriget eller på vad våra nya klasskompisar egentligen hade varit med om. Vi visste inte heller vad vi skulle fråga, eller så kanske vi var rädda för svaren.
Två år senare gick vi ut nian. I december samma år undertecknades fredsavtalet mellan Bosnien Hercegovina, Jugoslavien och Kroatien. Mellan 1992 och 1995 hade flera miljoner tvingats fly och minst 100 000 människor dött i en systematisk etnisk rensning vars slag Europa efter förintelsen hade trott sig vara vaccinerad mot.
Vad som skedde i Srebrenica i mitten av juli för 23 år sedan är känt. Srebrenica, ett litet samhälle i en dalgång nära gränsen till det som idag är Serbien, stod som en av tre bosniska enklaver under beskydd av FN, och tog emot många flyende bosniaker från andra delar av landet med löfte om en frizon. Men frizonen blev en fälla. När bosnienserbiska styrkor under generalen Ratko Mladics befäl gick in i Srebrenica i juli 1995 klev de nederländska FN-soldater som fanns där som skydd åt sidan. Kvinnor, barn och äldre skildes från tonårspojkar och män och på bara några dagar avrättades mer än 8 000 människor i och runt om Srebrenica.
Bosnienkriget och massakern i Srebrenica var inget som bara hände. Grogrunden hade funnits där sedan många år, i en nationalistisk historiebeskrivning, i gamla oförätter och i drömmar om såväl självständighet som återtagande av förlorad makt. Med politiker som spelade på nationalistiska känslor stärktes skiljelinjerna, och som överallt där nationalism slutat i blodbad fick etnicitet och ursprung klä skott och bära skuld. På bara några år var den etniska rensningen ett faktum.
Vi får aldrig glömma. Det är sådant som brukar sägas efter massakrer som den i Srebrenica, efter förintelsen, efter folkmordet i Rwanda. Ändå står Europa återigen inför hotet från nationalistiska rörelser.
För samtidigt som gravplatsen i Potocari fylls på med nya offer, eller delar av dem – mamman till en av tonårspojkarna hade bara en benbit kvar av sin son att begrava – sprider sig återigen en giftig blandning av nationalism och populism runt om i Europa. I Polen, i Italien, i Ungern, i Tjeckien drar politiken åt detta håll. I en ny tysk opinionsmätning har högerextrema Alternativ för Tyskland, AfD, gått om socialdemokratiska SPD. Inte ens Sverige är skyddat från försöken att definiera vem som är svensk och vem som inte är det.
Det börjar alltid någonstans. Och det är de små rörelserna som kräver vaksamhet. När den liberala demokratin ifrågasätts måste den som ifrågasätter ställas frågan vad alternativet är. När stolthet över nationen tar sig uttryck i främlingsfientlighet måste fler våga säga ifrån. När nationalister och populister använder politiska maktvakuum för att flytta fram sina positioner och kräva makt måste konsekvenserna av deras politik lyftas fram i ljuset. För om historien har lärt oss en sak är det att ingen frihet går att ta för given.
Gå till toppen