Flaggorna utanför det vitskimrande nya Finlandiahuset är det jag minns bäst, de många flaggorna som fladdrade så hoppfullt. Eller är det en minnesbild jag skapat, för att ha något att hänga upp barnets känsla på? Bilden av 35 statschefer i Finlandiahuset som undertecknar KSSE-konferensens slutdokument är i alla fall sann.

Sommaren 1975 var det kalla kriget fortfarande kallt, men under tre heta dagar var världens blickar riktade mot Finland.

Fred. Framtid. Frihet.

Hur kommer eftervärlden att minnas Helsingfors sommaren 2018? Triumferar den liberala demokratin?

På måndag träffas USA:s president Donald Trump och Rysslands Vladimir Putin där. Finlandiahuset är megastort presscenter och staden fylls redan i helgen av demonstrationer – mot de två maktmännen, men också för.

Oron är stor för vad som händer när dessa två sätter sig i enskilt samtal. Att följa regler är inte deras bästa gren.

Det transatlantiska samarbetet är försvagat – i en tid när ett auktoritärt Kina inte hymlar om sina globala ambitioner och Ryssland angriper sina grannar. Demokratierna i väst måste stå starka tillsammans och i den kedjan är Trump en svag länk, till synes ointresserad av internationellt samarbete för den hotade liberala demokratiska världsordningen.

Lägg till Rysslands inblandning i det amerikanska presidentvalet 2016 och misstankarna att Putin har en tumme i ögat på Trump.

För Putin innebär mötet hur som helst det erkännande han länge sökt: en statsman på samma nivå som USA:s president, ledare för en stormakt.

Frågan är om Trump åter ska krama en diktator och överrumpla världen, sedan han råskällt på USA:s allierade.

I juni lämnade Trump G7-mötet i Kanada tidigt, rasade mot värdlandets premiärminister Justin Trudeau och hoppade av mötets gemensamma slutsatser medan han reste vidare till ett möte med Nordkoreas diktator Kim Jong-Un. Slog sedan världen med häpnad med löftet att ställa in militärövningar med Sydkorea, förankrat varken hos den egna administrationen eller hos USA:s asiatiska allierade.

Riktigt vad Trump och Kim blev överens om är svårtolkat, men bland annat amerikanska NBC rapporterar (1/7) att Nordkorea nu växlat upp på kärnvapenspåret.

Också ouvertyren till Helsingforsmötet är träffar med västvännerna. I veckan läxade Trump upp Natoallierade – särskilt Tyskland – för att inte satsa tillräckligt på försvaret. För att därefter belåtet förklara att han stärkt alliansen.

Rimlig kritik från en affärsman, fast som Natos förste generalsekreterare lord Ismay uttryckte det så var syftet då Nato grundades att hålla Sovjet ute, amerikanerna inne och tyskarna nere. Rollen som supermakt förpliktigar, men USA vårdar inte det speciella vänskapsbandet över Atlanten och tycks inte längre ta särskilt ansvar för fred och demokrati i världen.

Trump borde lära av Astrid Lindgren: den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.

”Amerika har inte och kommer inte att få en bättre allierad än Europa", förmanar EU-ordförande Donald Tusk: "Uppskatta era vänner, för ni har inte så många.”

Men inför sitt besök i Storbritannien örfilade Trump upp sin värd i tabloiden The Sun:

Premiärministern borde ha följt hans råd om brexit. Theresa May kan döda ett frihandelsavtal med USA. Boris Johnson, den nyss avhoppade utrikesministern, skulle vara en utmärkt premiärminister. Londons borgmästare Sadiq Khan är mesig mot terrorism och brott.

Hot, utskällningar och snabba kast. Trump i ett nötskal.

Den aggressiva ryska utrikespolitiken har ändrat på spelplanen i Europa – en spelplan som bland annat bygger på just KSSE-mötet 1975. Vid Natomötet skrev Trump under en deklaration som kritiserar annekteringen av Krim. Fast så sent som på G7-mötet tyckte han att Ryssland åter borde bjudas in och lät förstå att Krim hör till Ryssland eftersom alla där talar ryska. Ett skrämmande besked till de baltiska staterna med stora ryska minoriteter.

Oron nu är att Trump bryter den enade fronten mot Kreml. Att den europeiska säkerhetsarkitekturen ritas om. Att Trump och Putin börjar dela upp Europa i nya intressesfärer. Att makt går före rätt.

Under några sommardagar samlade KSSE ledarna från Europas alla länder, utom Albanien, samt Kanada och USA. Initiativet var Sovjets, som ville slå fast gränserna efter andra världskriget. Väst ville minska spänningen, gynna ekonomiskt samarbete och åstadkomma humanitära förbättringar i Öst och med invasionen i Tjeckoslovakien 1968 hade Sovjet tydligt visat att inget land skulle få lämna Warszawapakten. Väst såg det som lika bra att acceptera faktum. Gränserna skulle bestå.

För värdlandet var mötet viktigt på ett särskilt sätt:

Finland ville räknas till Europas neutrala stater, medan Sovjet med VSB-pakten band sin lilla granne till östlägret. President Urho Kekkonens list blev att föreslå Helsingfors som plats och erbjuda sig att sköta konsultationerna inför konferensen. Så blev det angeläget också för Sovjet att framhålla Finlands neutralitet för att locka västländerna.

I tre dagar stod Finland i fokus – och befäste sin neutralitet. Det är den känslan jag minns. Slutet på finlandiseringen. Friheten.