Klichéuppfattningen om Ingmar Bergman är att han av sin samtid ansågs vara en dystergök, nästintill obegriplig, för folket på gatan. Tills han gjorde ”Scener ur ett äktenskap” (1973). Eller ”Fanny och Alexander” (1982). Men det är en myt lika felaktig och långlivad som hans egna påståenden om att kritikerna förföljde honom. I själva verket hade han, likt de flesta konstnärer, varierande framgångar hos såväl kritiker som publik. En tidig succé i båda lägren kom 1952. Han mindes den så här: