Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: ”När är det för sent att reagera? När är demokratin i verklig fara?”

Den politiska vänstern kan vara lika blind som högern, skriver Ian Buruma, redaktör för The New York Review of Books.

Enligt Ian Buruma kan kunskap om historien kan vara en hjälp för att känna igen vissa mönster. Men å andra sidan kan historien spetsad med myter hindra människor från att förstå det som händer.Bild: Thomas Löfqvist
Att jämföra dagens demagoger med Adolf Hitler är nästan alltid en dålig idé. Den sortens generaliseringar förringar lätt den nazistiska regimens fasansfulla dåd och leder samtidigt bort uppmärksamheten från dagens politiska problem.
Alarmism kan vara kontraproduktivt men frågan kvarstår: När är demokratin i verklig fara? Det som var otänkbart för bara ett par år sedan – en amerikansk president som förolämpar demokratiska allierade men hyllar diktatorer, som kallar den fria pressen ”folkets fiender”, skiljer flyktingar från sina barn och låser in dem – det är vardag idag.
När är det för sent att reagera?
Om denna fråga har fantastiska böcker skrivits. Giorgio Bassanis mästerverk Il giardino dei Finzi-Contini (på svenska Den förlorade trädgården) handlar om den italienska medelklassens judar under fascismen. Långsamt och stegvis ökade det juridiska och sociala trycket på dessa kultiverade italienare som känt sig trygga i sina liv och sitt inflytande.
På olika vis förnekar de det som sker. Berättarens far går till och med in i fascistpartiet. De mer välbärgade i släkten Finzi-Contini drar sig tillbaka till sin alltmer isolerade familjekrets. Stolthet och brist på föreställningsförmåga gör dem blinda för händelseutvecklingen tills allt är för sent och de skickas till dödslägren.
Människans oförmåga att se vad som pågår är också temat i Sebastian Haffners memoar Anmerkungen zu Hitler (på svenska Anteckningar om Hitler) som han skrev 1939, året efter att han lämnat sitt hemland Tyskland. Haffner, som senare blev journalist och författare, studerade juridik och bevittnade hur den nazistiska diktaturen blev dödsbringande på samma smygande sätt som förföljelsen av judar i Italien. Han såg hur hans studentkamrater, som inte var nazister, ändå accepterade raslagar, brott mot konstitutionen och mycket annat just för att det lindades in i juridiska termer. Det kom aldrig ett enstaka tillfälle då de klart såg att en avgörande gräns överträtts och att inget annat än motstånd eller landsflykt återstod.
Haffner var inte jude men han förstod det han såg och lämnade Tyskland då synagogorna stacks i brand och judar fördrevs från sina hem.
De flesta av oss reagerar antagligen mer som Finzi-Contis än som Haffner. Livet blir lättare om man kan uppfatta världen som normal, även om den är allt annat.
Man kan sticka huvudet i sanden på många sätt, och visst finns det en del likheter mellan vår tid och Europa i början av 1930-talet. Många tyska affärsmän och industrialister, som var konservativa men inte nazister, trodde att de skulle kunna leva med Hitler så länge han inte störde deras affärer. De såg honom som en uppkomling utan hyfs och uppfostran och var övertygade om att de kunde hålla honom på plats.
Kunskap om historien kan vara en hjälp för att känna igen vissa mönster. Angrepp på oberoende domare har exempelvis flera gånger förebådat tyranni. Historien spetsad med myter kan å andra sidan hindra människor från att förstå det som händer. I etablerade demokratier är det lätt att tänka ”sånt händer inte här” därför att ”vårt system och våra institutioner är för starka” och ”vi älskar friheten för mycket” eller är ”för civiliserade” eller ”för moderna” för kunna glida in i barbari.
Den politiska vänstern kan vara lika blind som högern. Kommunisterna (som lydde Stalin), men också den icke-kommunistiska vänstern i 1920-talets Tyskland, vägrade försvara den bräckliga Weimarrepubliken när den angreps av högern. Kommunisterna såg socialdemokraterna som ett större hot än nazisterna och intellektuella på vänsterkanten stöttes bort av korruptionen och hyckleriet inom de mittenpartier de borde ha stött.
Donald Trump är knappast en återfödd Hitler men republikanernas eftergivenhet i vartenda steg Trump har tagit bort från demokratin är ett illavarslande tecken. Det är också yttersta vänsterns retorik om att det bara är en grad- och inte en artskillnad mellan Donald Trump å ena sidan och Bill Clinton eller Barack Obama. Trump visar endast upp nyliberalismens omoral tydligare än Clinton och Obama gjorde, argumenterar yttersta vänstern. I båda fallen underskattar eller negligerar man de reella farorna med dagens högerpopulism.
De illasinnade medierna, ”folkets fiender”, är fortfarande i livet men deras inflytande avtar. Det som publiceras i The New York Times eller The Washington Post betyder mindre än presidentens twittrande som direkt når miljoner människor och upprepas av Trumptrogen radio och tv.
I splittrade samhällen lyckas politiker som hetsar genom att utnyttja känslor av rädsla och hat bättre än de som argumenterar för förnuft och kunskap. Och partier som försvarar demokratin sitter i en rävsax. Är de lyhörda för ungdomlig ilska och idealism på vänsterkanten, mister de lätt viktiga mittenröster. Om de istället satsar på mittenkandidater som vill ha reformer men inte radikala förändringar, förlorar de bland de djupt engagerade unga.
Våra fri- och rättigheter måste försvaras och det går bara när hoten mot dem blivit tydliga. Men i det ögonblick vi inser att demagogerna kan förverkliga allt de sagt och lovat, kan vi vara säkra på att det är för sent att stoppa dem.

Ian Buruma

Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Ian Buruma är redaktör för The New York Review of Books och författare till många böcker, bland dem Year Zero: A History of 1945, på svenska År noll – Historien om 1945.
Gå till toppen