Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Överväldigande humanism

Barbro Bäckström och Jean Hermanson var generationskamraterna som förenades i sitt intresse för människan. Thomas Millroth ser en överväldigande utställning i Bästekille.

Fotografen Jean Hermanson (1938-2012) och skulptören Barbro Bäckström (1939-1990) var generationskamrater, men de hade inte mer gemensamt än att var och en på sitt vis intresserade sig för det eviga temat ”människan”.
Hermanson dokumenterade arbetare i industrin, och det syns än i dag hur bekväm han var i miljön, och med vilken vänskap och solidaritet han porträtterade jobbarna. Samma inlevelseförmåga hade han också i de sena bilderna av barn på Irland. Hans fotokonst var mer än dokument, den var en livshållning. Kalla det gärna humanism.
Barbro Bäckström, "Rygg", 1986.Bild: Claes Hall
Det stämmer också in på Barbro Bäckström, men hon var intimare. Med sina nätskulpturer kartlade hon kroppen. Kanske handlade de om henne själv, det må vara osagt, men de var inga realistiska avbildningar. Mödosamt tummade hon fram volymer ur de hårda metalltrådarna till ett växelspel av ljus och mörker. Och tack vare den superkänsliga hängningen på Fabriken anas kropparna också i skuggspelet bakom verken.
Skulpturerna hade sitt ursprung i teckningarna. Med skyar av punkter och sökande linjer fann Bäckström sina plastiska former. I tidiga studier kan vi närsynt följa hennes penna i rytmiska vågor, se hur trycket växlade i långsamma rörelser, och i de knappt antydda skuggningarna ana vad som skulle förverkligas med näten – känslan av ryggens linje och bålens volym. Genom att ge teckningarna en så central plats får publiken chansen att upptäcka skulpturerna på nytt.
Alla skulpturer blev till i en dialog mellan upplösning och förtätning. Motsatsen till de luftiga kropparna var hennes tunga bronskärl. Här handlade det om jord, vatten och gravitationskraft.
Jean Hermanson, Motala verkstad.Bild: Jean Hermanson
Ett av ledmotiven i utställningen betonar tyngd och mörker: trassel av metalltråd som svävande orosmoln. Tvärsemot skulpturerna är de oformliga. Den spänningen säger något om hennes arbete som konstnär. Men - är det övertolkning att se härvorna som cancern som tog hennes liv? I en sen skulptur låter hon ju ett svart nystan likt en svulst ockupera en nästan formlös nätkropp.
Det känns så hopsnärjt och upplöst att det stockar sig i halsen.
Det är ett mycket starkt verk i en överväldigande utställning.
Missa inte!
Gå till toppen