Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Sara Berg: På andra sidan bajamajan finns en vulgär men fascinerande värld

Inlagda samtidsmarkörer.Bild: Anders Sune Berg
Det finns en brittisk dokumentärfilm från 2009, ”Why beauty matters”, där den stilkonservativa filosofen Roger Scruton ägnar en timme åt att såga all form av modern konst och arkitektur. Han förstår sig inte på saker som brutalism, konceptkonst och readymades, utan upphöjer istället renässansmålningar och små engelska gathus. Saker som han tycker har ett estetiskt värde, snarare än ett idébaserat.
Han hade haft stora problem med de verk som just nu visas på Charlottenborgs Kunsthal i Köpenhamn. Kanske hade han inte ens tagit sig ytterligare två trappor upp, efter att ha sett den tyska konstnären och filmmakaren Julian Rosefeldts film ”Manifesto”, som visas på första våningen.
Här gestaltar skådespelaren Cate Blanchett tretton olika karaktärer, vilka var och en läser upp delar ur några av alla de – framför allt konstnärliga – manifest som skrivits genom tiderna. De behandlar riktningar som futurismen, dadaismen och popkonsten och en hållpunkt är att konsten ska vara som livet, den ska vara mänsklig. Konsten ska inte heller vara en retrospektiv studie eller en framtidsvision, utan befinna sig här och nu.
En våning upp är konsten väldigt mycket här och nu. Den doftar och låter och är skitig och ful. Den är dessutom omslutande på det rent konkreta viset, som innebär att man måste ta sig in i den.
Först kliver jag in bakom en betongvägg och hamnar i danska Kirstine Roepstorffs installation ”Renaissance of the night”. Det knastrar av gruset på golvet och luktar som ett gammalt ödehus, av damm, krita och cement. De verk som finns utplacerade längs vägen är svåra att se i den dunkla belysningen. Efter att ha tänt mobilens ficklampa, vilket säkert är fusk, ser jag bisarra bondage-tavlor och torkade växter under glaskupor.
Tanken är att pröva våra sinnen och utforska vad som sker med konsten när den inte befinner sig i dagsljus. Resultatet är att den blir betydligt mer spännande och mystisk, halvmörkret förvandlar smutsiga kristallglas till juveler och betongklumpar till egyptiska gravar. Jag befinner mig på upptäcktsfärd på okänd mark.
Än mer surrealistiskt är det verk som skapats av den New York-baserade konstnärsduon Jonah Freeman och Justin Lowe. ”Scenario in the shade” är en fiktiv stad vid namn San San, vilken utgörs av de sammanväxta städerna San Diego och San Francisco. Jag kliver in genom lågbudgetversionen av Narnias klädskåp, det vill säga en bajamaja, och kommer ut i ett bedagat viktorianskt vardagsrum. En hipsterkille i Adidasbrallor blir en del av verket genom att spela på pianot som står vid en vägg, bredvid glasburkar fyllda med konserverade samtidsmarkörer.
I San San bor diverse subkulturer i olika rum. Det mesta är stökigt och vulgärt, från trassligt elskrot till grälla badhanddukar med lättklädda tjejer och märkliga skönhetsprodukter. Men det går inte att sluta titta eller sluta fascineras. Och oavsett hur estetiskt motbjudande det är, så är det bra mycket mer intressant än ett stilfullt stilleben i akvarell.
Gå till toppen