Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Med andra ord

Läsarbrev: "Vi vet inte säkert, men IPCC har nog rätt."

Einar Fjellman:
Henrik Bredbergs ledarstick (11/7) handlade om klimatskeptiker, som uppmanas göra tankeexperimentet att IPCC kanske har rätt och att jordens uppvärmning faktiskt beror på mänsklig påverkan, huvudsakligen utsläpp av koldioxid. Hur vågar skeptikerna strunta i varje försiktighetsprincip? Är det inte bäst att ta det säkra före det osäkra?
Det är en berättigad fråga. Samtidigt kan man konstatera att politiker världen över har besvarat den: vi vet inte säkert, men IPCC har nog rätt. Alltså ska försiktighetsprincipen tillämpas. Resultatet är bland annat Parisavtalet om utsläppsminskningar.
Regeringens politik för vår elförsörjning har som mål att all elproduktion år 2040 ska vara förnybar. Alltså duger inte kärnkraft, den kommer att läggas ner och ersättas av vindkraft. Hur detta ska gå till är oklart. Några besked ges inte, varken av politiker eller elbranschen, helt enkelt därför att ingen vet. Det närmaste vi kommer en välgrundad åsikt är från Magnus Hall, vd i Vattenfall, som hävdar att nerlagd kärnkraft troligen måste ersättas av gaskraft (Ekots lördagsintervju 3/3). I så fall väntar en betydande ökning av utsläppen från energisektorn, knappast i linje med Parisavtalet.
Energiminister Ibrahim Baylan påstår att energiuppgörelsen 2016 ger en trygg och säker elförsörjning under årtionden framåt, men det är snarare tvärtom: osäkerheten om vad som skall ersätta kärnkraften är total. Det känns inte alls tryggt och i det läget bör väl försiktighetsprincipen också gälla? Baylan bör ta det säkra före det osäkra. Stryk kravet på ”förnybart” i energiuppgörelsen. Ersätt det med ”utsläppsfritt” och rör inte vår kärnkraft.
Kevin Benn:
Henrik Bredberg gör sig lustig (11/7) – som icke purung manlig journalist, inte klimatforskare, delar han med sig av sina idéer. Folk har fräckheten att ha synpunkter som går stick i stäv med vad alla i åratal har fått veta: att koldioxid är en klimatbov. I siffror: halten i luften har ökat från 3 till 4 10 000-delar på 100 år; temperaturen har ökat med 0,8°C. FN:s klimatpanel IPCC säger, men har inte lyckats bevisa, att det senare beror på det förra och att katastrofen väntar.
Låt oss, för argumentationens skull, säga att IPCC:s datorprognoser skulle vara tillrättalagda gissningar. Låt oss låtsas att IPCC skulle vara ”den kriminella tonåring” som journalisten Donna Laframboise beskriver i sin bok med samma namn. Och låt oss utgå ifrån att professor Henrik Svensmark, vid Sun-Climate Research i Köpenhamn, skulle ha rätt i att det är solen och stjärnorna som driver klimatet; hans och andras forskning pekar på en kommande period av global kylning lik den lilla istiden.
Hur vågar då Henrik Bredberg vara så säker på att han och dessa fejkade 97–98 procent av världens klimatforskare har rätt? Hur vågar han strunta i försiktighetsprincipen? Att inte kolla upp vad som ligger bakom insändarnas påståenden? Att inte intervjua klimatforskare som arbetar med politiskt inkorrekta teorier?
För det enda rimliga är ju att, om livet på jorden påstås vara hotat, välja att gå till botten med denna demokratiskt och medialt så misshandlade fråga.
Lars Fridh:
Lantbrukarna ska ges stöd för den dåliga skörd som förväntas (huvudledaren 9/7). Samtidigt finns det väldigt många företag som med öppna ögon gett sig in i en bransch som är väderberoende. Alla kan inte åberopa att deras verksamhet påverkar nationens säkerhet. Men jag är säker på att alla som bedriver väderberoende verksamhet ser till att ha fonderat pengar för att klara dåliga år. Nog har lantbrukarna, liksom alla andra väderberoende verksamheter, fonderat pengar under de goda åren så att de klarar ett dåligt år utan hjälp från skattebetalarna.
Gå till toppen