Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kolumnen

Moa Berglöf: "Krisen visar vår godhet."

I Ängra, strax utanför Färila, tar Gästrike räddningstjänst en paus i släckningsarbetet.Bild: Mats Andersson/TT
Jag vaknar på torsdagsmorgonen av brandrökslukten. I flera dagar har mina föräldrar suttit och tittat mot Vesåsen, berget som tornar upp sig framför huset i norra Hälsingland. Ser det inte lite extra disigt ut idag? Har blixtnedslaget från åskan i förrgår tänt på något där borta i den knastertorra skogen?
Efter avstämning med grannar på andra sidan sjön visar det sig att det inte är här det brinner, inte just nu i alla fall. Åtta mil rakt västerut ligger Kårböle i Ljusdals kommun, och det är vinden därifrån som burit med sig brandröken till mammas och pappas hus.
På kiosken inne i byn är värmen och bränderna samtalsämnet för dagen, som det har varit varje dag den här sommaren. Många har djur, kanske lite skog som hör till husen runt omkring i bygden. I P4 Gävleborg, som står på överallt, intervjuas människor som tvingats evakuera och lämna just sådana hus. Branden rasar bara några mil bort från där vi är, och oron för att samma sak ska hända här är påtaglig.
Skogsbranden i Hälsingland är utspridd på en yta som motsvarar 8 500 hektar, ungefär lika stort som halva Malmö kommun. Brandfronten är 5,5 mil – nästintill avståndet mellan Malmö och Helsingborg. Det är ingen liten utmaning för dem som deltar i släckningsarbetet.
Det sägs att det svenska samhället har blivit mer egoistiskt, en uppfattning understödd av medierapportering om att folk stör räddningsinsatser, står i vägen och filmar istället för att hjälpa till.
Händelser som de här visar en annan, sannare, verklighet.
I en Facebookgrupp för privatpersoner som vill hjälpa till vid branden i Hälsingland ser jag människor som öppnar sina hem för dem som branden tvingat bort. Som erbjuder stallplatser, hagar och transporter för djuren. Sovplatser och mat för familjer. Jag läser om insamlingar av godis, munskydd, vatten och läsk till räddningstjänsten och hemvärnet, och hur lokala företag sponsrar med allt från mat till skavsårsplåster och myggmedel. Viljan att bidra är så stor att Röda Korset nu går in och hjälper Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, att koordinera alla volontärer och hur insatserna ska se ut.
Att bekämpa skogsbränder av den här magnituden, eller bedriva räddningsarbete när stormar som Gudrun eller Ivar drar in över Sverige, är inget ensamjobb för räddningstjänsten och hemvärnet. Att det civila samhället, på just det sätt vi ser nu, kliver in och verkar parallellt med det offentliga Sverige är inget tecken på att något brister. Tvärtom.
Redan när skogsbränderna började sprida sig tyckte en del politiker och opinionsbildare att det var läge att diskutera krisberedskap och strukturella förändringar av hur arbetet kring insatserna är organiserat. Den analysen kan vänta.
Mitt i all den förtvivlan och sorg över förlorad skog och tvångsövergivna hem som ligger över Hälsingland idag, borde vi istället ta en stund att glädjas över den godhet människor visar i tider av kris. Över det överväldigande engagemanget. Och över att vi lever i ett land där medmänskligheten är så stor att fler vill hjälpa till än det är möjligt att hantera.
Gå till toppen