Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

När Hitler nådde ända in i drömmarna

”I restaurangvagnen på ett rullande tåg står långbord uppställda där det sitter folk i långa rader. Jag sitter ensam vid ett litet bord. En politisk visa låter så fånig att jag börjar skratta. Jag sätter mig vid ett annat bord men börjar skratta igen. Det hjälper inte, jag reser mig för att gå ut, men så tänker jag: Den kanske inte alls är så fånig om man sjunger med, och så gör jag det.”
Berättelsen ovan är en dröm, nedtecknad av en tjugoårig handelsstudent i Tyskland 1934 och citatet är hämtat ur Charlotte Beradts bok ”Drömmar i Tredje riket” (Ersatz, översättning Jesper Festin). Beradt var tysk-judisk journalist och flydde landet vid krigsutbrottet, men mellan 1933 och 1939 samlade hon upp och nedtecknade folks nattliga drömmar. Metoden tycks ha varit ganska osystematisk: alla som ville fick berätta, det enda kravet var att drömmarna på något sätt skulle spegla diktaturen de levde i.
Det är omskakande läsning. Kanske beror det på kraften i det autentiska uttrycket: det här är så att säga själsligt material rakt ur källan. Att jag blir personligt berörd har också att göra med att jag korsläser boken med dokument från Riksarkivet i Oslo. För snart tio år sedan skrev jag romanen ”Jupiters öga” om min farfar och farmor som gick med i det norska nazistpartiet under kriget, men jag är inte färdig med deras historia. Dokumenten från arkivet har samma verklighetsnära chockverkan. Rättegångsprotokoll, benådningsbrev, förhörsprotokoll. Men hur ska jag förstå hur de faktiskt tänkte? Och hur de levde med konsekvenserna av sitt beslut.
En annan dröm, den första i samlingen, berättar om en man som höjer sin arm i Hitlerhälsning inför personalen på sin fabrik, oändligt långsamt och, som han uppfattar det, på tyst uppmaning av Goebbels. När den väl är höjd, säger Goebbels åt honom: ”Jag vill inte ha er hälsning” och vänder på klacken.
Skräck, förnedring, skam och vilja till anpassning är genomgående teman i drömmarna, som Beradt delat in i olika kapitel utifrån deras innehåll. Här finns de som faktiskt gjorde motstånd, generellt är också deras drömmar mer aktiva och handlingskraftiga. Vidare finns de ambivalenta och de som av olika anledningar, som kvinnan på tåget, väljer att vika sig och gå med flocken.
Det är jobbig läsning. Men att bara bli berörd tjänar inget till. Vad kan vi lära av Beradts drömsamling? Hennes tolkningar och analyser skärper mitt sinne. Den lär mig det totalitära samhällets förfärande makt. Hur diktaturen lyckades invadera till och med folks drömmar, det mest privata.
Och ändå: jag ändrar mig. Det är inte oviktigt att beröras. Precis som när jag läser min farfars bön om benådning efter fängelsedomen som han fick efter kriget, det efterspel som aldrig kom med i ”Jupiters öga”, är inlevelse nyckeln till förståelse. Att inse att diktaturens medlöpare var människor av kött och blod. Därefter självrannsakan: hade jag vågat hoppa av det rullande tåget eller hade jag stannat och sjungit med?
Gå till toppen