Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Monument över människans ofullkomlighet

Råängens konst- och arkitekturprogram.

"And we are everywhere" av Nathan Coley.Bild: Peter Westrup
Skjulet står på en vildvuxen slänt bland tistlar och ogräs. Det kunde vara hämtat från en kåkstad, om inte takets rangliga träkors förde tanken till kult och rit.
Strax intill läggs rälsen för Lunds omstridda spårvägsbygge. Tvärs över vägen blänker forskningens spjutspets, Max IV:s futuristiska arkitektur. Den brittiske konstnären Nathan Coley har valt platsen väl för sitt provisoriska bygge, planerat att stå till nästa vår. "And we are everywhere" heter installationen, som är en del av Råängens konst- och arkitekturprogram på Lunds domkyrkas mark i Brunnshög.
Vad han åstadkommit är en återvinningens arkitektur, men inte i dess utopiska, högteknologiska och klimatsmarta bemärkelse. Konstruerat av kasserat spillmaterial; presenningar, plåt och nylonrep, formar sig Coleys verk snarare till ett monument över människans ofullkomlighet. Men så var det korsen, symbol för andlighet och tro.
En citronfjäril fladdrar förbi och den nyckfulla junisolen lyser över nejdens korsvirkesgårdar och åkrar. Fast idyllen vill inte riktigt infinna sig. Coleys skjul är oväntat stort och trots sin ruckliga karaktär ordentligt igenbommat. Den slutna huskroppen reser sig som en gåta. Vad finns inuti? Vem är det gjort för?
"Heaven is a place where nothing ever happens" skrev han på den neonskylt som i höstas provokativt dök upp bakom domkyrkan i Lundagård. Även då väckte han fler frågor än han lämnade svar.
På slänten i Brunnshög, i skärningsfältet mellan metodisk vetenskap, industrialiserat jordbruk och urban expansion, utgör hans bygge en spillra av det irrationella. Det påminner om utsatthet och flykt. Det fula, obeständiga och sårbara är också människans villkor, tycks det säga. När jag går nära slås jag av arbetet som ändå krävts, tiden som lagts på att knyta fransiga snörstumpar och laga revor med silvertejp. Resultatet är inte vackert, men lappandet och lagandet vittnar om en vägran att ge upp. På något sätt inger det hopp.
Gå till toppen