Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Storslagen läsning

Elin Nilsson läser och imponeras av årets Alma-pristagare.

Jacqueline Woodson.Bild: Carlos Diaz

Jacqueline Woodson

BOKEN. Brun flicka drömmer. Övers. Athena Farrokhzad. Natur & Kultur.
När tillkännagivandet av Jacqueline Woodson som årets ALMA-pristagare kom fanns inte ett enda av hennes verk översatt till svenska. Men nu finns Woodsons egen memoar i svensk översättning, och för det kan vi vara ALMA-juryn evigt tacksamma. ”Brun flicka drömmer” är skriven på fri vers, vilket gör att den sticker ut både som memoar och som ungdomsbok. Detta till trots är den inte alls svårläst. Ibland får jag känslan av att jag sitter på en gammaldags diabildvisning med en taktfast, mjuk men bestämd berättare. Bilder avlöser varandra och tecknar en sammanhållen bild av en brun flickas uppväxt i 60- och 70-talets USA, då medborgarrättsrörelsen håller på att förändra samhället i grunden.
Jacqueline föds i Ohio, 1963. Hon är yngst i en syskonskara om tre (som senare blir till fyra). Jacquelines pappa är stolt över att han tagit familjen från södern, men mamma Mary Ann slutar inte längta tillbaka, trots att man som brun i södern fortfarande inte kan sätta sig längst fram i bussen utan att riskera våldsamma trakasserier.
När pappan ett år senare lämnar familjen återvänder de till Mary Anns barndomshem i Greenville, South Carolina. Medan Mary Ann ensam ger sig iväg för att ordna en ny tillvaro för familjen i New York tar morföräldrarna hand om Jacqueline och hennes systrar och mormodern gör sitt bästa för att uppfostra dem till rättroende Jehovas vittnen. Så småningom hämtas barnen av mamman till det nya hemmet i New York, och ytterligare en ny tillvaro att navigera i tar vid. Jacqueline drömmer om att skriva, att bli författare, en dröm som växer sig allt starkare.
I en särskilt stark scen tar Mary Ann med barnen till biblioteket, där Jacqueline väljer en bok som egentligen är för enkel för henne – men den har ett brunt barn på framsidan, vilket är fullständigt avgörande för att den bok som jag precis läst överhuvudtaget ska existera några decennier senare: ”Om nån hade tagit/ ifrån mig den där boken/ och sagt, Du är för gammal för den/ hade/ jag kanske aldrig trott / att nån som såg ut som jag/ kunde finnas på boksidor,/ att nån som såg ut som jag/ kunde ha en historia.”
Woodson skriver själv i ett efterord att hennes liv varit både alldagligt och storslaget, vilket jag håller med om efter att ha läst ”Brun flicka drömmer”. Det här är å ena sidan en skildring av en barndom som på många sätt är fylld av kärlek, trygghet och ganska alldagliga händelser: å andra sidan en skildring av att växa upp i en brun kropp i ett våldsamt rasistiskt USA, där ”Endast för vita”-skyltarna i södern bara halvhjärtat har täckts över. Där bara att vara en brun flicka och drömma om frihet, om att skriva, är en revolutionär handling. Eller som Woodson skriver: ”Så det pågår ett krig i South Carolina/ och till och med när vi ber/ och planterar och predikar och sover är vi en del av det”. Det är storslagen läsning, minst sagt.
Gå till toppen