Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

När journalistiken drogs in i Metoo-stormen

Rätten till privatliv har inte alltid varit en självklarhet för pressen. Metoo är ett av de bästa exemplen på den storm som journalistiken befinner sig i just nu, skriver Anders Mildner.

I slutet av juni fälldes tio tidningar av Pressens Opinionsnämnd (PON) för en rad pressetiska övertramp i samband med Metoo-debatten. Att tidningarna klandrades fick stor uppmärksamhet. Inte bara eftersom kända mediepersonligheter hade hängts ut, utan också på grund av att PON:s kritik var så massiv. Av elva anmälningar fälldes tio tidningar. Som jämförelse: av ett års anmälningar – ungefär 500 stycken – fälls normalt endast ett 30-tal publiceringar.
Utfallet verkade alltså ge de röster rätt som ansåg att pressen tappade besinningen under Metoo. De pressetiska reglerna lades åt sidan och personer som varken åtalats eller fällts för brott fick löpa gatlopp i medierna. I en artikel i Dagens Nyheter (25/6) noterade Allmänhetens Pressombudsman Ola Sigvardsson sambandet med den explosionsartade debatten i sociala medier. Redaktionernas beslut ser i efterhand ut att hänga samman med vad vanliga människor skrev på Twitter, Facebook och Instagram.
I sammanhanget är det intressant att pressen efter Metoo har återgått till sin tidigare mer försiktiga hållning vad gäller namnpubliceringar.
I sammanhanget är det intressant att pressen efter Metoo har återgått till sin tidigare mer försiktiga hållning vad gäller namnpubliceringar. Samtidigt är just Metoo också ett av de bästa exemplen på den storm som journalistiken befinner sig i. Den är pressad inte bara av ekonomiska skäl, utan också av en ständigt växande kritik. En del av kritiken är utan tvekan ideologiskt grundad: journalistiken är idag en av de främsta måltavlorna för alt-högern och populismen, där den vanligaste anklagelsen är att redaktionerna skyddar eliten och mörkar fakta. Just detta var också en vanlig kritik under Metoo. Twitterdebatten handlade till stora delar om att pressen inte namngav vissa anklagade.
För pressen är tillit den kanske allra viktigaste valutan. Du ska kunna lita på att det som står i tidningen är sant. Men för en del av allmänheten har kulturen svängt om: att ”lita på” en publikation kan numera lika gärna innebära att du kan lita på att en anklagad namnges. Historiskt sett är dagens situation extra intressant, eftersom hela anledningen till pressens återhållsamhet vid namnpubliceringar är resultatet av ett idogt arbete att vinna allmänhetens respekt.
Går vi tillbaka lite mer än 100 år finner vi en brokig journalistik som gör allt för att få läsarnas förtroende. Den moderna journalistiken hade precis börjat formas, men människor i allmänhet såg ned på journalisterna och betraktade dem som uslingar utan moral. Den som vill ha en levande samtidsskildring behöver bara gå till Strindbergs "Röda rummet". Läget var kritiskt och journalistiken svarade med tre saker: organisering (både Journalistförbundet och Publicistklubben grundas kring år 1900), propagerandet för behovet av yrkesutbildning – och självsanering. Etiska regler blev ett verktyg för att skapa en modern journalistidentitet som gjorde anspråk på att vara behövd ur ett samhällsperspektiv.
I avhandlingen "Rätten till privatlivet" (Carlsson), visar Mattias Hessérus hur tanken om en skyddad privatsfär stärks mellan 1920 och 1980. För 100 år sedan hade fortfarande inte en modern föreställning om rätten till privatliv formulerats. Gränsen gick vid sedlighet. Det vill säga: du hade rätt till ett privatliv utanför pressens offentlighet – men bara så länge du inte bröt mot sedlighetsnormerna. Synen levde kvar fram till 1950-talet, då framförallt homosexuella fortfarande kunde hängas ut i pressen för sin läggning. Men till sist får även sedligheten ge vika.
Hessérus menar att det definitiva brottet mot den gamla kulturen sker 1964, då hot mot sedlig kultur tydligt går från att vara ett allmänintresse till att bli ett särintresse – och pekar på sammanträffandet att det moraliskt hållna partiet Kristen Demokratisk Samling grundas samma år.
Privatlivets ställning stärks alltså mellan 1920 och 1980, samtidigt som journalistiken får en allt mer betydande roll i samhället. Runt år 2000 stod den på topp. Dess roll i samhällets informationsflöde hade aldrig varit större. Vilket också förklarar varför krocken idag blir så stor när andra röster – som inte är organiserade, som inte har ett samhällsuppdrag och som framförallt inte följer de etiska reglerna framställs som mer relevanta.
Metoo-publiceringarna har lämnat ett flertal svenska tidningar med en hel del att fundera över.
Journalistiken har genom historien följt samhällets svängningar i synen på rätten till människors privatliv, men också drivit en egen linje där de etiska avgränsningarna både varit ekonomiskt motiverade och ett medel att stärka ställningen. Mycket snabbt ser journalistiken ut att pressas tillbaka till ursprungsläget, där den åter är illa sedd av stora delar av allmänheten. Men nu är inte längre regelverken ett möjligt verktyg – för kritiken är just att dessa regelverk finns: att inte fler hängs ut.
Metoo-publiceringarna har lämnat ett flertal svenska tidningar med en hel del att fundera över. Men än så länge tyder ingenting på att resultatet kommer att bli något annat än en återgång till ett striktare förhållningssätt vad gäller namngivningar. I takt med att journalistikens ekonomiska kris fortsätter är dock risken inte obetydlig att pressetiken i längden förvandlas till en nisch – ett särintresse lika uppenbart som sedlighetsivrandet på 1960-talet.
Gå till toppen